Jag känner att jag inte riktigt är på hugget just nu när det gäller bloggande, så ni får ursäkta.
Min tro....ja du, jag är uppvuxen som katolik. Döpt, tagit första kommunionen, konfirmerad och sedan även gift mig i katolska kyrkan. Jag har känt att det var rätt.....idag tänker jag annorlunda. Detta beror endast på en sak, och det var att då vi döpte vår son så fällde prästen en kommentar som gjorde att jag omvärderade hela min relation till den katolska kyrkan. Han sa "hade jag visst att han var ett ivf-barn innan hade jag inte döpt honom".
Tack och adjö för min del. Jag tar min tro till min egen kammare och vill under inga omständigheter befatta mig med en kyrka som inte "godkänner" min son för att han kom till världen med hjälp av medicinsk teknologi. Han var både önskad och högst efterlängtad och ingen är mer tacksam än vi för att vi kunde få hjälp att få honom.
Så, så var det med det. Min livsfilosofi har väl också ändrats med åren, med tanke på vad jag gått igenom med en riskförlossning och cancern. Det jag känner idag är att jag är tacksam för varje dag jag har med mina nära och kära. Bagateller är inget man ska lägga ner tid och energi på, energin ska läggas på väsentligheter. Måste du, så bryt ihop men gå vidare. Det är mitt motto och livsfilosofi. Vi lever bara en gång, hur kort eller långt det livet är, är inte alltid upp till oss. Visst kan vi påverka mkt genom att leva sunt och ta hand om kropp och själv, men ibland händer saker vi er rår över, då gäller det att göra det mesta och bästa av den situationen. För det vi kan påverka är hur vi agerar och reagerar. Jag tänker att man kan välja.....välja hur man agerar eller reagerar. Att inte välja, är också ett val.
Så tänker jag.
Hur tänker du?
2 kommentarer:
Men hur kunde prästen säga något sånt? Helt otroligt och jag är inte ett dugg förvånad över att du vände dem ryggen. Jäklar vad förbannad jag hade blivit! Varför skall folk hålla på och döma andra? Jag blir så trött på sådant... Kram och krya på dig!
Hm... svårt det här! Har nog aldrig tänkt på det så där noga.
Jag försöker att alltid vara positiv, allt löser sig - på det ena eller andra sättet.
Annars - Bryt ihop och gå vidare typ.
Jag tar itu med saker som jag tycker är fel eller orättvisa. Min man tycker nog jag är jobbig där. Har Max en bråkig kompis ringer jag föräldrarna o vi åker hem o löser grabbarnas sits. Ellie hade en kompis som utnyttjade henne med läxläsning och även där sa jag ifrån. Lär mig undan för undan att säga ifrån på ett diplomatiskt sätt. Jag börjar nog bli vuxen! Det är bara Max fröken som jag fortf är lite rädd för... 9 veckor till! 9 veckor till!
Jag har läst tonårsmorsans intervju med dig! Respekt!
Kram på dig!
Skicka en kommentar