Att få lov att vara neg

Jag anser mig själv vara en relativt positiv person, är för det mesta glad och gör mitt yttersta för att tänka positivt.
Just nu har jag svårt att upprätthålla detta på en mental nivå. Jag känner mig ledsen och motarbetad av min egen kropp. Jag känner verkligen att jag gör att man bör göra för att må bra, jag äter rätt, sunt och väldigt regelbundet. Jag tränar hårt och ofta och PW däremellan. Ändå får jag inte vara frisk, ändå vill de sista envisa jävla kilona inte lämna min kropp.
När jag var hos läkaren i tisdags fick jag besked om att jag absolut under inga omständigheter från träna eller motionera på något sätt under minst 2 veckor, helst en månad. Jag fick PANIK!

Det känns som att jag kommer svälla som en flodhäst under den här tiden. Jag har legat här hemma och tyckt synd om mig själv, och hade det varit förr hade jag tröstätit. Den biten jobbar jag fortfarande med mentalt.

Jag anförtrodde mig för en kompis och hon blev arg på mig och tyckte jag skulle vara nöjd och "tacksam" för de kilon jag gått ner. Varför ska jag vara det? Jag har ju inte gått i mål?! Mina ben ser ut som stora jävla timmerstockar. Så vill jag inte ha det. Jag äter rätt och slaviskt, jag tränar regelbundet och hårt och ändå händer NADA! O så ska jag vara tacksam?
Nu får man inte ens kräka av sig sin vånda - för jag ska vara tacksam för det jag åstadkommit. Vad är det som säger att jag inte är glad för det? Det 2 olika känslorna har inte med varandra att göra. Det ena utesluter inte det andra. Det är ungefär som att börja springa ett maratonlopp. Du springer och springer men kommer bara till 4 mils pinnen, se resterande 2 km kommer du inte förbi hur mkt du än springer, för du springer på ett löpband som du per fakto inte kommer en meter förbi på marken. Utan du står still och springer. Till slut blir man trött....för ditt springande ger inte resultat, för resultatet är att komma i mål. Det är destu mer retsamt eftersom du tagit dit förbi de 4 milen som onekligen är majoriteten av sträckan.

Ibland måste man få lov att vara lite negativ, utan att för den sakens skull känna att det är den känsla som genomsyrar hela ditt liv. Man får lov att tycka synd om sig själv.
Kruxet är bara att inte låta dessa känslor bli dominerande och ta över, utan bearbeta dem och låtas ersättas av positiva glada känslor. För hur kan man uppskatta det positiva och glada om man inte är medveten om dess motsats?