Jag har alltid fått höra att jag har bra
självförtroende. O ja, det har jag. Jag vet precis vad jag går för, vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på. Jag vet vad jag kan och var i mina begränsningar ligger. Just på den punkten känner jag mig trygg. Självförtroendet har ju just med individens tilltro till sin förmåga att prestera. Jag har tex alltid presterat bra i skolan, har alltid haft bra betyg och inte nöjt mig med mindre än alla rätt på prov osv. Samma sak gäller mina jobb.
När det kommer till min
självkänsla är situationen helt annan.....självkänslan har med din känsla för dig själv att göra och dina tankar om dig själv och ditt egenvärde.
Jag har varit stor i hela mitt liv, inte fet men stor. Som liten sportade jag mkt och var då vad folk kallar "satt". Redan då präntades det in i skallen att man inte var smal - det var ju det som var snyggt. Ja, ni vet säkert hur det är.....
Det snackas mkt om medias makt över kroppsidealen och hur de bidrar till den negativa
självbild de ger överviktiga eller i alla fall de som inte passar in i mediabilden av idealet. Det kanske är grunden till det hela, vad vet jag. Men om sanningen ska fram så behöver jag inget mediadrev för att få dålig självkänsla.
För det finns ingen som är så bra på att klanka ner på mig själv och min kropp/utseende som jag själv!Visst har jag mött blickar ute på stan när jag var som störst (o även när jag inte var så stor som störst) eller fått kommentarer som sårat något så in i vassen. Det har nog alla stora människor upplevt. Den där kränkande, nedvärderande och förlöjligande situationen/situationerna som man näst intill kan återge utantill än idag fastän det var massor av år sedan de inträffade. De påverkar helt klart självbilden....kanske för att de förstärker den dåliga självbild och självkänsla vi har, eller om jag nu ska prata för mig själv, som jag har.
Jag märker det ffa idag, 42 kilo lättare men i huvudet och innerst inne känner jag mig som den där allra största....ni vet, där det knappast finns någon större, fulare eller mindre attraktiv. En person som helst av allt bara ska gömma sig i stora bylsiga kläder som för allt i världen inte ska framhäva något utan endast täcka.
När jag idag får komplimanger för min nya kropp kan jag fan inte ta åt mig av detta utan mår endast dåligt. Hur jävla sjukt är inte det?! Varför?
För att jag inte tror på det! Även om jag SER att det är jag på bilden så säger spegeln och min inre känsla att det är fel.
Ett exempel: igår hade en kollega med sig en klänning jag skulle låna till en rockabilly fest vi ska på i september. En klänning i strl M.
Aldrig en chans i himmelriket att jag kommer i den är min första tanke, sen kommer paniken....jag måste prova den säger hon.....
Första tanken...jag kommer inte i den....."vad var det jag sa" är försvaret....ännu värre....jag lyckas prega på mig den o spräcker den....då har ja ju fan förstört känningen....
Jag tänker ALDRIG tanken att den ska passa! ALDRIG!
Kollegan är envis, prova den! Klart du kommer i den!.
Ja, det gjorde jag....är jag glad? Är jag nöjd? När kollegorna på jobb strör sina komplimanger över mig har jag världens bry med att kunna ta det åt mig. Första tanken är: " de säger så bara för att vara snälla" o sen kommer den där elaka sidan..."de menar inte vad de säger.....för jag är ju inte snygg i den". Sååå jävla sjukt! Kollegor jag litar på! Kollegor jag känner mig trygg med! Kollegor jag verkligen tycker om och som jag vet tycker om mig.
Men i känslorna finns ingen logik. Ingen what so ever!Jag åker hem, provar klänningen igen. Maken bara ler med hela ansiktet, men jag gråter. Jag känner mig inte bekväm....
En klänning...som visar benen....den döljer inte utan framhäver. Den täcker inte utan sitter åt. Precis TVÄRT EMOT vad jag kan, vet och känner till.
Jag ser bilden och kan se att klänningen sitter bra, men när jag har den på mig går jag bara o känner mig obekväm av ovanstående anledningar.
Ingen logik. Men när man alltid avskytt det man sett i spegeln, är det inte lätt att vända dessa destruktiva o negativa tankar bara så där. Antar att det tar tid.
Nu känner jag mig bara tom efter att ha blottat dessa inre tankar. Men jag är trött på att stänga inne dem för jag vet nu att jag inte är ensam om dem. Vi är många med liknande tankar, känslor och erfarenheter. Det är stärkande i denna för mig nya livssituation.
