Sidor

torsdag 9 september 2010

Att hindras av övervikten


Att se på sig själv som onormal och avsky det man ser i spegeln är en upplevelse jag väl kan identifiera mig med.
Jag trodde det skulle vara lättare att uppskatta sig själv nu när jag gått ner i vikt. Ja menar 42 kilo är ju en del. Visst är jag glad för min nya kropp, missförstå mig rätt men mitt "tänk" är lika sjukt nu som då.
Detta tänk som gjort att jag låtit bli en massa aktiviteter under många år. Ni som är +size vet vad jag menar. Att undvika att gå ut och äta för att man vill inte människor ska sitta och titta på en med sina dömande blickar och med oron för att stolarna ska vara av rätt sort....där handtagen inte skär in i låren, eller knakar när man sätter sig.
Att säga nej till makens semesterförslag eller vänners inbjudningar till div aktiviteter för att man vet att det inte kommer funka! Ja menar, hallå....när jag vägde som mest....skulle jag kunna sitta i en kanot? I think NOT! Den hade ju sjunkit! O bara att få tag i en flytväst hade ju varit omöjligt!
Inte vilja åka på charter för att risken fanns att man inte fick plats i flygplansstolen eller att bältet inte gick om en. O då har jag inte en börjat med att tänka tanken på att visa mig i en baddräkt. Ni vet ju hur jag våndades när jag åkte till Egypten i slutet på mars i år.....

Rädslan för att göra bort mig vid idrottsaktiviteter som brännbollsturneringar eller liknande...hur ska jag kunna göra en uppis när jag inte kan springa utan lunkar?! De gångerna det har varit oundvikligt har jag alltid anmält mig till att vara domare....hur kul är det på en skala?
Nu menar jag inte att denna stigmatisering kom från omgivningen alltid, nope. Den som hindrade mig var JAG. Jag o mina sjuka tankar.

Har det blivit bättre? Både ja och nej....
Jag går fortfarande in i klädesaffärer och tänker att "här finns inget som passar mig"....för att när jag tittar på ett plagg så kan jag inte se om det passar mig eller ej eftersom jag fortfarande tänker på mig själv som en strl 54/56. Så när syrran eller expediten tar fram en strl 40/42 kommer tankarna direkt "e hon dum eller, det ser hon väl att den inte går på mig....hon vill göra bort mig". Även om tanken idag endast infinner sig en bråkdel av en sekund o sen slås den bort av mitt sunda förnuft så är den ändå där....först av alla!

Jag säger inte längre nej till aktiviteter med rädsla för att inte klara av dem eller göra bort mig, så det har definitivt förändrats. Men rädslan och osäkerheten finns där fortfarande på många plan. Samtidigt som jag också blir arg!
Idag när jag går in i en butik så kommer expediten direkt fram och ler och undrar om hon kan hjälpa mig med något. Det hände ALDRIG innan. De bemödade mig inte ens med en blick, sen är jag ju som jag är och ser till att de ser mig - för jag accepterar inte att inte bli sedd i dessa sammanhang. Fel eller ej men så gjorde jag. Det behöver jag inte idag. Det gör mig arg, nu passar det liksom! Jag har lika mkt pengar i plånboken idag som då - innan ville du inte ha dem men nu går det bra för att jag är mindre.

När jag tänker på allt jag sagt nej till pga min vikt och att detta i viss mån hindrat/påverkat min familj blir jag både ledsen och arg men nog mest ledsen. Man vill ju inte se sig själv som ett hinder. Nu har min familj aldrig fått mig att känna så, det är jag själv som åstadkommit detta. Bara jag, ingen annan. Det är jag som begränsat mig själv o det är det slut med.

Ett steg i rätt riktning var imorse när jag jag fick hjärnsläpp och stack till gymmet....ett ställe där jag tidigare kände mig uttittad och inte tyckte jag hörde hemma. Men är det något ställe jag bör vara på om jag vill ha till en förändring så är det där. Så 07,15 checkade jag in på F&S och körde ett pass. Ingen tittade konstigt på mig o jag kände mig riktigt stolt efteråt. Att jag inte kommer kunna gå imorgon är en annan femma. Att kunna gå är överskattat....man kommer långt med att bara krypa.....

12 kommentarer:

nettan sa...

klart du kan gå men det gör lite ont ... tänk då på jeansen .. och tänk på att nästa gång jag rensar ut i min garderob kan du ha de.....du har första tjing i min garderob tills den dagen vi står på samma storlek... kram.....

Monica sa...

du skriver så bra !!!

inger sa...

Underbara vän, dina ord är så träffande. Precis tagna ur min mun, för just så har det varit för mig också. Jag har hindrat, aldrig min familj. Det är ett så komplext förhållande det där man har med sina tankar... Kan bara instämma i vartenda ord.
KRAMEN i

Lena sa...

Instämmer i varenda ord. Du skriver så bra!! Det är så härligt när någon annan sätter ord på ens tankar och känslor, man är inte ensam! Du vet att du har mitt fulla stöd i allt! Massa kramar!

PS. Underbart härlig ny höst-layout, fast jag har lite svårt att läsa texten på den den mörka bakgrunden....

S sa...

Bra skrivet!
Kram

Chris_P sa...

Kanonbra Katarina!! Känner igen båda känslorna, även om jag inte har tappat 42 kg men väl 17 förra året. Lyckan var total på bonbon land när jag "kunde" åka Rejen. Jag hade kunnat åka den innan med men hindades av mig själv.

kram på dig

Helene sa...

Ja tänk vad tankar styr egentligen...Det är lite läskigt, jag tänker oxå för mycket ibland och får säga STOPP till mig själv !!
Jag tycker att du ska vara stolt över att just du är DU = ))
Ha en fin fredag.
Kram Helene.

ÄtaTränaKämpa sa...

Väldigt fint, sorgligt och ändå starkt inlägg. Visst känner jag igen mig. Hur man begränsar sig själv, för att "skydda" sig, det är väl någon form av överlevnadsinstinkt kan jag tänka mig. Det är vitkigt att ta itu med de tankarn aoc mönstren, för de försvinner inte automatiskt för att man går ner i vikt, men genom att utmana känslorna, rädslorna och betendemönstren så upplever jag att jag faktiskt förändrar mina tankar och känslor.
Grymt jobbat på gymmet!

MassageLotta sa...

Grattis till din enorma viktnergång!!

Petra/Paradise sa...

Ett mycket fint och tänkvärt inlägg.

Du är en stark människa Katarina!!
Och jag är fruktansvärt imponerad utav dig!

Jag är inte överviktig. Vilket jag heller aldrig varit.
Men tänka om jag kunde ha ens en liten bråkdel av din karaktär och kämparglöd!?!
För att kämpa sig till sitt mål som du gör är beundransvärt!

Själv skulle jag vilja börja träna och äta nyttigare.
Inte för att gå ner i vikt, utan för att min kropp skulle må mycket bättre utav det...
Jah, det är något som JAG måste försöka ta tag i...
Så en kämparglöd och envishet som du besitter skulle verkligen jag också behöva! ;)

You rock girl!!

Trevlig helg!!
KRAM Petra

ullis sa...

Precis så är det ju för mig!! Jag går heller aldrig med på makens jobbgrejer och sånt. Känner mig så dum bredvid dom andra smalisarna...
Kanske jag verkligen kan ta tag i mina kilon i höst och komma framåt. Du ger verkligen inspiration!!

Anonym sa...

Du är grym! Du satte just mina tankar i ord, det är som att du kopierat direkt ur min hjärna. Tack. /Camilla

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...