Att hindras av övervikten

Att se på sig själv som onormal och avsky det man ser i spegeln är en upplevelse jag väl kan identifiera mig med.
Jag trodde det skulle vara lättare att uppskatta sig själv nu när jag gått ner i vikt. Ja menar 42 kilo är ju en del. Visst är jag glad för min nya kropp, missförstå mig rätt men mitt "tänk" är lika sjukt nu som då.
Detta tänk som gjort att jag låtit bli en massa aktiviteter under många år. Ni som är +size vet vad jag menar. Att undvika att gå ut och äta för att man vill inte människor ska sitta och titta på en med sina dömande blickar och med oron för att stolarna ska vara av rätt sort....där handtagen inte skär in i låren, eller knakar när man sätter sig.
Att säga nej till makens semesterförslag eller vänners inbjudningar till div aktiviteter för att man vet att det inte kommer funka! Ja menar, hallå....när jag vägde som mest....skulle jag kunna sitta i en kanot? I think NOT! Den hade ju sjunkit! O bara att få tag i en flytväst hade ju varit omöjligt!
Inte vilja åka på charter för att risken fanns att man inte fick plats i flygplansstolen eller att bältet inte gick om en. O då har jag inte en börjat med att tänka tanken på att visa mig i en baddräkt. Ni vet ju hur jag våndades när jag åkte till Egypten i slutet på mars i år.....

Rädslan för att göra bort mig vid idrottsaktiviteter som brännbollsturneringar eller liknande...hur ska jag kunna göra en uppis när jag inte kan springa utan lunkar?! De gångerna det har varit oundvikligt har jag alltid anmält mig till att vara domare....hur kul är det på en skala?
Nu menar jag inte att denna stigmatisering kom från omgivningen alltid, nope. Den som hindrade mig var JAG. Jag o mina sjuka tankar.

Har det blivit bättre? Både ja och nej....
Jag går fortfarande in i klädesaffärer och tänker att "här finns inget som passar mig"....för att när jag tittar på ett plagg så kan jag inte se om det passar mig eller ej eftersom jag fortfarande tänker på mig själv som en strl 54/56. Så när syrran eller expediten tar fram en strl 40/42 kommer tankarna direkt "e hon dum eller, det ser hon väl att den inte går på mig....hon vill göra bort mig". Även om tanken idag endast infinner sig en bråkdel av en sekund o sen slås den bort av mitt sunda förnuft så är den ändå där....först av alla!

Jag säger inte längre nej till aktiviteter med rädsla för att inte klara av dem eller göra bort mig, så det har definitivt förändrats. Men rädslan och osäkerheten finns där fortfarande på många plan. Samtidigt som jag också blir arg!
Idag när jag går in i en butik så kommer expediten direkt fram och ler och undrar om hon kan hjälpa mig med något. Det hände ALDRIG innan. De bemödade mig inte ens med en blick, sen är jag ju som jag är och ser till att de ser mig - för jag accepterar inte att inte bli sedd i dessa sammanhang. Fel eller ej men så gjorde jag. Det behöver jag inte idag. Det gör mig arg, nu passar det liksom! Jag har lika mkt pengar i plånboken idag som då - innan ville du inte ha dem men nu går det bra för att jag är mindre.

När jag tänker på allt jag sagt nej till pga min vikt och att detta i viss mån hindrat/påverkat min familj blir jag både ledsen och arg men nog mest ledsen. Man vill ju inte se sig själv som ett hinder. Nu har min familj aldrig fått mig att känna så, det är jag själv som åstadkommit detta. Bara jag, ingen annan. Det är jag som begränsat mig själv o det är det slut med.

Ett steg i rätt riktning var imorse när jag jag fick hjärnsläpp och stack till gymmet....ett ställe där jag tidigare kände mig uttittad och inte tyckte jag hörde hemma. Men är det något ställe jag bör vara på om jag vill ha till en förändring så är det där. Så 07,15 checkade jag in på F&S och körde ett pass. Ingen tittade konstigt på mig o jag kände mig riktigt stolt efteråt. Att jag inte kommer kunna gå imorgon är en annan femma. Att kunna gå är överskattat....man kommer långt med att bara krypa.....