Bloggen som terapi?

Först och främst vill jag tacka för alla kommentarer, både här och på FB det senaste dygnet efter mitt inlägg om självkänsla, självförtroende och självbild. Jag är väldigt glad och tacksam för att ni tar er tiden att lämna ett spår efter er och era tankar. Väldigt många känner igen sig i mina ord vilket bekräftar att jag inte är ensam om dem.

Fick ett fint mail imorse där kontentan var att jag använde min blogg som en ventil och just så är det. Det var så det hela började när jag hösten 2006 började blogga på aftonbladet efter det att jag fått min cancerdiagnos. Jag behövde ett forum att få kräka ur mig all ångest, alla tankar och funderingar som rumlade runt i skallen på mig, likt bubblorna i en ramlösa. Jag behövde få lov att vara ledsen, rädd och förtvivlad utan att det tyngde ner min närmsta familj som också kämpade med sina känslor kring min diagnos och vår framtid.
Det som hände var att jag fick kontakt med underbara människor i samma sits, som förstod det jag skrev eftersom de upplevt samma sak eller var mitt uppe i det precis som jag. Bröstsystrar kallade vi varandra. En sådan var Pysan, som lämnade oss för inte så länge sedan.
För oss båda (och flera med oss) blev bloggen en nödvändig ventil, som till en början endast handlade om cancern och hur den påverkade vårt liv med allt vad det innebar som fru, mamma, syster, dotter, svärdotter, kollega mm. Det var ett oerhört stöd, en oersättlig tröst och gav en fantastisk gemenskap.
Efter hand som vardagen rullade på, behandlingar byttes ut mot piller, kontrollerna glesades ut och vi återgick i det "normala" förändrades ju bloggens karaktär. Så är det ju, precis som livets olika faser.

För min del har det handlat mkt om bantning, jag har nog svart bälte i bantning....träning, vikten över huvud taget. Sen älskar jag ju att pyssla och scrappa. Mest scrappar jag ju kort och även om den delen just nu ligger lite på is, så har bloggen stundtals mest innehållit mina scrapalster.

Den senaste tiden har det mest handlat om min viktminskning. För genom att bloggens karaktär och dess innehåll förändrades, tillkom ju nya läsare. Jag själv sökte mig till nya bloggar att läsa och fick kontakt med nya människor. En sådan underbar vän är Lena, som jag även träffat 2 ggr. Det finns bloggare som jag följt, och som följt mig från starten (2006). 2 sådana pärlor är Kiqi och Tonårsmorsan.

Så ja, i viss mån är bloggen som terapi för mig. Genom att ventilera en del av det som rör sig inom mig, får omvärlden reda på detta - vissa kan känna igen sig, andra kan förundras eller säga emot. Det spelar liksom ingen roll för det är mina behov som styr.
Istället för att en terapeut ger mig feedback får jag det av er som läser, även fast jag vet att det är många många fler som läser än som lämnar kommentarer. Det visar mitt statistikprogram :)

Nä go'vänner nu ska jag iväg på fest. Vi ordnar en stor 60-års fest för chefen på jobb. Ska verkligen bli kul!