Dag 02 av 45 – Varför började du blogga?

Hösten 2006 började jag blogga på Aftonbladet, under namnet Soulsisters Diary. Anledningen var att jag behövde ett ställe, ett forum att skriva av mig på. Jag hade blivit diagnostiserad med bröstcancer och visste inte var jag skulle göra av min ångest, min oro, mina tankar och funderingar. Stödet som erbjöds av landstinget var enligt min åsikt inget som jag kunde tillgodogöra mig eftersom det var anpassat till kvinnor 55+.
Jag, då nyss fyllda 30 år med en 3½ åring hemma behövde få ur mig mina rädslor för framtiden, för nuet....och när jag var yngre skrev jag dagbok. Jag började således skriva. Ena dagen om endast vardagliga ting, som en trotsig 3-åring, andra dagar om oro inför operation, behandling och biverkningar och vissa dagar (eller nätter) om alla tankar som bubblade runt i skallen på mig, likt bubblorna i en Ramlösa. Det hjälpte att sätta ord på allt som fanns inom mig, allt som snurrade runt och det gjorde faktiskt att trycket över bröstet lättade och att "magontet" avtog.
Allteftersom tiden gick fick jag kontakt med andra i min situation. En av dessa bröstsystrar var Pysan. Pysan var i ett annat skede av sjukdomen och kunde guida mig lite i vad som skulle hända, hur jag skulle hantera det jag hade framför mig. Och det var hon som hjälpte mig hitta orden jag inte hade själv, när jag skulle berätta för min son att jag var sjuk. Den 22 maj i år förlorade Pysan kampen mot sjukdomen och gick över till andra sidan. Kampen för oss andra fortsätter dagligen, för att inte fler ska gå samma öde tillmötes.

Idag bloggar jag om allt mellan himmel o jord, det som berör mig. Det är stundtals scrapbooking och cardmaking om dominerar, andra stunder kommer demonerna tillbaka och måste vädras ut. Under en lång period är det viktnedgång, kosthållning och motion som gäller och framför allt det viktigaste i livet som fru, mamma, dotter, syster, moster och svägerska, vän, kollega och bekant.
För det är precis som titeln säger, min dagbok.

Bloggen som terapi?

Först och främst vill jag tacka för alla kommentarer, både här och på FB det senaste dygnet efter mitt inlägg om självkänsla, självförtroende och självbild. Jag är väldigt glad och tacksam för att ni tar er tiden att lämna ett spår efter er och era tankar. Väldigt många känner igen sig i mina ord vilket bekräftar att jag inte är ensam om dem.

Fick ett fint mail imorse där kontentan var att jag använde min blogg som en ventil och just så är det. Det var så det hela började när jag hösten 2006 började blogga på aftonbladet efter det att jag fått min cancerdiagnos. Jag behövde ett forum att få kräka ur mig all ångest, alla tankar och funderingar som rumlade runt i skallen på mig, likt bubblorna i en ramlösa. Jag behövde få lov att vara ledsen, rädd och förtvivlad utan att det tyngde ner min närmsta familj som också kämpade med sina känslor kring min diagnos och vår framtid.
Det som hände var att jag fick kontakt med underbara människor i samma sits, som förstod det jag skrev eftersom de upplevt samma sak eller var mitt uppe i det precis som jag. Bröstsystrar kallade vi varandra. En sådan var Pysan, som lämnade oss för inte så länge sedan.
För oss båda (och flera med oss) blev bloggen en nödvändig ventil, som till en början endast handlade om cancern och hur den påverkade vårt liv med allt vad det innebar som fru, mamma, syster, dotter, svärdotter, kollega mm. Det var ett oerhört stöd, en oersättlig tröst och gav en fantastisk gemenskap.
Efter hand som vardagen rullade på, behandlingar byttes ut mot piller, kontrollerna glesades ut och vi återgick i det "normala" förändrades ju bloggens karaktär. Så är det ju, precis som livets olika faser.

För min del har det handlat mkt om bantning, jag har nog svart bälte i bantning....träning, vikten över huvud taget. Sen älskar jag ju att pyssla och scrappa. Mest scrappar jag ju kort och även om den delen just nu ligger lite på is, så har bloggen stundtals mest innehållit mina scrapalster.

Den senaste tiden har det mest handlat om min viktminskning. För genom att bloggens karaktär och dess innehåll förändrades, tillkom ju nya läsare. Jag själv sökte mig till nya bloggar att läsa och fick kontakt med nya människor. En sådan underbar vän är Lena, som jag även träffat 2 ggr. Det finns bloggare som jag följt, och som följt mig från starten (2006). 2 sådana pärlor är Kiqi och Tonårsmorsan.

Så ja, i viss mån är bloggen som terapi för mig. Genom att ventilera en del av det som rör sig inom mig, får omvärlden reda på detta - vissa kan känna igen sig, andra kan förundras eller säga emot. Det spelar liksom ingen roll för det är mina behov som styr.
Istället för att en terapeut ger mig feedback får jag det av er som läser, även fast jag vet att det är många många fler som läser än som lämnar kommentarer. Det visar mitt statistikprogram :)

Nä go'vänner nu ska jag iväg på fest. Vi ordnar en stor 60-års fest för chefen på jobb. Ska verkligen bli kul!

En hel hög med skogstokiga DT-kort

Godmorgon! Sorry att jag inte har vart så aktiv inne på era bloggar, innan hade jag fullt upp med skola o nu har musten lite gått ur mig. Jag kommer tanka lite energi i helgen och kommer tillbaka med full kraft efter helgen.
Sörjer fortfarande min vän Vera/Pysan och försöker få rätt på tankarna i skallen. Är helt slut i skallen av all anspänning efter examinationen, men jag kämpar på.

Idag visar Petra en hel hög av mina kort, mitt uppdrag går tyvärr ut siste maj så jag njuter så länge det varar.












Vill du ha en chans att få spotify premium? Klicka HÄR
Allt du behöver göra är att värva 6 andra så är det klart! Jättelätt!

Känns svårt

just nu...jag har svårt att fokusera just nu. Jag borde förbereda för morgondagens examen men tankarna bara skenar iväg. Jag tänker på livet....hur kort det kan vara. Hur omständigheter som vi inte rår på kan förändra våra liv. Sedan jag blev sjuk i bröstcancer 2006 har jag fått gå och prata om alla svåra tankar som poppar upp, som tex rädslan och skräcken för att inte så se sin son växa upp eller inte få åldras med min man.

Detta går i vågor. För det mesta är det bra och livet liksom "rullar på". I början av året förlorade jag en arbetskollega i cancer, hon var bara några år äldre än mig. Att gå på hennes begravning var fruktansvärt jobbigt....och tankar på hur min egen begravning skulle se ut kom tillbaka. För det fanns faktiskt ett tillfälle då jag planerade den, innan läkarna lugnade mig med att jag skulle bli bra. I lördags fick jag till min förskräckelse veta att min bröstsyster Vera stilla somnat in hemma, precis som hon önskade. Varför?! En 3-barns mamma som kämpade för att bli frisk in i det sista. Det finns de som hävdar att det finns en mening med allt......men säg mig, vad är det för mening med denna jävla sjukdom? En sjukdom som gör barn föräldralösa och äkta makar till änkor/änkemän?
Jag känner mig både ledsen och arg men också rädd. Denna jävla sjukdom....jag vet att jag inte kan påverka min prognos, jag kan inte påverka utgången av den. Det är just det som gör det hela så skrämmande. Jag har jobbat mycket med acceptans. Jag gillar inte läget men jag accepterar att det är så här.....jag försöker påverka det jag kan, dvs det jag gör här och nu.

Men när stunder som denna infinner sig är det svårt att ta till att jag lärt mig, allt jag borde göra och tänka. De svarta demonerna som jag kallar mina mörka tankar härjar fritt i mitt sinne.
Försöker glädja mig åt morgondagens examen, då jag får min magisterexamen och blir specialistsjuksköterska i psykiatrisk omvårdnad. Men jag kan inte.

Förlåt Vera, du ville inte vi skulle sörja dig, utan som du själv skrev: " Jag finns inte längre..Fast jag vill inte att ni sörjer, jag vill att ni ska minnas mig som den jag var. Jag finns ju fortfarande på nätet och på min blogg Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra."

Men jag sörjer. Jag sörjer en vän och bröstsyster. Försöker samla mig men det är svårt just nu

Dagens DT-kort hos Skogstokiga

Har ingen blogglust alls just nu, allt känns bara tomt och ledsamt. Livet är så jävla orättvist!

Men här kommer i alla fall dagens DT-kort inne hos Petra:

Ha en bra dag allihopa och glöm inte tala om för era nära och kära hur mkt de betyder för er! O för guds skull kvinnor, kolla era bröst! En billig livförsäkring för oss alla! Vet du inte hur man gör? Kolla HÄR

Vila i frid Pysan

Min kära, underbara, omtänksamma och fina bröstsyster Vera (i bloggvärlden känd som Pysan) har gått över till andra sidan.
Stefan, Veras man publicerade imorse hennes sista blogginlägg, ett inlägg som fick min tillvaro att rasa. Det får inte vara sant! Nej! Du skulle ju bli bra! Du skulle ju komma ner till Skåne i sommar, vi skulle ju fika! Pågarna skulle leka....de är ju lika gamla......

När jag blev sjuk hösten 2006, fanns du där för mig och min familj. Vi var sjuka i samma jävla eländiga sjukdom. Du hjälpte mig finna orden när jag inte visste hur jag skulle förklara för min då 3½ årige son att jag blivit sjuk. Vi bakade sen pepparkakor till dig......som vi skickade upp till Töreboda.
Nu sitter jag här med tårarna rinnande ner för kinderna och vet inte vad jag ska göra av min sorg. Mina tankar går till dig, var du än är.....till din man Stefan och till dina 3 barn.

Ikväll när jag kommer hem från jobb tänder jag ett ljus för dig och minns våra chattar.

bilden har jag lånat från Fatou, tryck på den så kommer du till hennes blogg.

Många varma tankar från din bröstsyster

Fler som skrivit om Vera/Pysan:

Fatou/Tonårsmorsa

Ninja/Ister

Eva

Trollhare

Madonnan x 2

Deckarbloggen

BC-Busan

Filippas Monarki

Vendettanbettan

Stöd Pysans insamling till rosa bandet!

Mina tankar går till Pysan

Tårarna rinner på mig här hemma efter ett mail från min bröstsyster och bloggvän Pysan Ett mail innehållande ett enda jävla fucking ord: metastaser.
Faaaan i helvetes jävla skit. Min egen ångest står mig upp i halsen, då kan jag inte ens börja föreställa mig vad du och de dina går igenom

Kära vän, jag vet inte vad jag ska säga. Känner sååå med dig och din familj.
Jag vet att du/ni kommer ta er igenom detta, även om det är skit tungt just nu. Men du är tuff, du är stark och har kanonbra stöd av din underbare make och barn.

Jag säger som du alltid har sagt

JÄVLA KNÖL, JÄVLA SJUKDOM, JÄVLAR ANAMMA!!!

Landa, ta nya tag, jag finns här när du orkar
Puss och kram

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Gabriellas sång, en text som åker rakt in i hjärtat

Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
och min längtan har fört mig hit
det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
och min längtan har fört mig hit
det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Och med tanke på vad jag gått igenom de senaste åren och Pysans hemska besked igår, känner jag att det är ännu viktigare att vi fångar dagen, gör det bästa av varje minut. Gör det som betyder något för just DIG! För det är det som räknas.