Känns svårt

just nu...jag har svårt att fokusera just nu. Jag borde förbereda för morgondagens examen men tankarna bara skenar iväg. Jag tänker på livet....hur kort det kan vara. Hur omständigheter som vi inte rår på kan förändra våra liv. Sedan jag blev sjuk i bröstcancer 2006 har jag fått gå och prata om alla svåra tankar som poppar upp, som tex rädslan och skräcken för att inte så se sin son växa upp eller inte få åldras med min man.

Detta går i vågor. För det mesta är det bra och livet liksom "rullar på". I början av året förlorade jag en arbetskollega i cancer, hon var bara några år äldre än mig. Att gå på hennes begravning var fruktansvärt jobbigt....och tankar på hur min egen begravning skulle se ut kom tillbaka. För det fanns faktiskt ett tillfälle då jag planerade den, innan läkarna lugnade mig med att jag skulle bli bra. I lördags fick jag till min förskräckelse veta att min bröstsyster Vera stilla somnat in hemma, precis som hon önskade. Varför?! En 3-barns mamma som kämpade för att bli frisk in i det sista. Det finns de som hävdar att det finns en mening med allt......men säg mig, vad är det för mening med denna jävla sjukdom? En sjukdom som gör barn föräldralösa och äkta makar till änkor/änkemän?
Jag känner mig både ledsen och arg men också rädd. Denna jävla sjukdom....jag vet att jag inte kan påverka min prognos, jag kan inte påverka utgången av den. Det är just det som gör det hela så skrämmande. Jag har jobbat mycket med acceptans. Jag gillar inte läget men jag accepterar att det är så här.....jag försöker påverka det jag kan, dvs det jag gör här och nu.

Men när stunder som denna infinner sig är det svårt att ta till att jag lärt mig, allt jag borde göra och tänka. De svarta demonerna som jag kallar mina mörka tankar härjar fritt i mitt sinne.
Försöker glädja mig åt morgondagens examen, då jag får min magisterexamen och blir specialistsjuksköterska i psykiatrisk omvårdnad. Men jag kan inte.

Förlåt Vera, du ville inte vi skulle sörja dig, utan som du själv skrev: " Jag finns inte längre..Fast jag vill inte att ni sörjer, jag vill att ni ska minnas mig som den jag var. Jag finns ju fortfarande på nätet och på min blogg Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra."

Men jag sörjer. Jag sörjer en vän och bröstsyster. Försöker samla mig men det är svårt just nu