Sidor

måndag 24 maj 2010

Känns svårt

just nu...jag har svårt att fokusera just nu. Jag borde förbereda för morgondagens examen men tankarna bara skenar iväg. Jag tänker på livet....hur kort det kan vara. Hur omständigheter som vi inte rår på kan förändra våra liv. Sedan jag blev sjuk i bröstcancer 2006 har jag fått gå och prata om alla svåra tankar som poppar upp, som tex rädslan och skräcken för att inte så se sin son växa upp eller inte få åldras med min man.

Detta går i vågor. För det mesta är det bra och livet liksom "rullar på". I början av året förlorade jag en arbetskollega i cancer, hon var bara några år äldre än mig. Att gå på hennes begravning var fruktansvärt jobbigt....och tankar på hur min egen begravning skulle se ut kom tillbaka. För det fanns faktiskt ett tillfälle då jag planerade den, innan läkarna lugnade mig med att jag skulle bli bra. I lördags fick jag till min förskräckelse veta att min bröstsyster Vera stilla somnat in hemma, precis som hon önskade. Varför?! En 3-barns mamma som kämpade för att bli frisk in i det sista. Det finns de som hävdar att det finns en mening med allt......men säg mig, vad är det för mening med denna jävla sjukdom? En sjukdom som gör barn föräldralösa och äkta makar till änkor/änkemän?
Jag känner mig både ledsen och arg men också rädd. Denna jävla sjukdom....jag vet att jag inte kan påverka min prognos, jag kan inte påverka utgången av den. Det är just det som gör det hela så skrämmande. Jag har jobbat mycket med acceptans. Jag gillar inte läget men jag accepterar att det är så här.....jag försöker påverka det jag kan, dvs det jag gör här och nu.

Men när stunder som denna infinner sig är det svårt att ta till att jag lärt mig, allt jag borde göra och tänka. De svarta demonerna som jag kallar mina mörka tankar härjar fritt i mitt sinne.
Försöker glädja mig åt morgondagens examen, då jag får min magisterexamen och blir specialistsjuksköterska i psykiatrisk omvårdnad. Men jag kan inte.

Förlåt Vera, du ville inte vi skulle sörja dig, utan som du själv skrev: " Jag finns inte längre..Fast jag vill inte att ni sörjer, jag vill att ni ska minnas mig som den jag var. Jag finns ju fortfarande på nätet och på min blogg Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra."

Men jag sörjer. Jag sörjer en vän och bröstsyster. Försöker samla mig men det är svårt just nu

9 kommentarer:

Anonym sa...

Sitter här med tårar i ögonen.
Jag känner med dig, förstår din sorg och de tankar som ploppar upp fast du inte vill.
Ja livet är orättvist....
Jag hoppas ändå att du kan glädjas åt din examen imorgon gumman. Du är en stark kvinna och en förebild för mig och många andra ......

Varma kramar från Anette i HBG

Helena sa...

Jag sörjer också,tårarna vill inte sluta rinna,hon försökte hela tiden visa sitt mod, sitt djävla annamma, men till slut orkade hon inte mer. Vi är många som läste/fortfarande läser hennes blogg, titta bara på alla komentarer till Stefan.
Jag hoppas alla gör som min syster skrev "skänk en slant till cancerfonden".
Kramar Helena

Anonym sa...

styrkekramar vännen

Stina sa...

Kram

Jenny sa...

Försöker skriva men hittar inte orden, tårarna rinner och jag tänker på dig. KRAM

Lena sa...

Min kära vän. Jag lider med dig. Jag har väldigt svårt att sätta mig in i hur du känner det, kan bara föreställa mig. Jag har ju själv tidvis lidit av allvarlig dödsångest, men då utan någon specifik orsak. Den kommer fram när jag skall flyga t.ex. och jag är onormalt rädd. Men att ha en sjukdom så nära inpå och se andra som inte klarar det, det måste vara jättejobbigt. Jag finns här, det vet du! KRamar i massor.
PS. Detta var ett av de finaste/bästa inlägg jag har läst på länge!

Evas Pyssel sa...

Många kramar till dig även från mig. Vad skönt att du orkar och vill skriva av dig. Det är ett bra sätt att bearbeta med. Kram igen Eva

Annika sa...

åh jag har funderat halva dagen vad jag skulle skriva till dig men sitter här bara tom i tankarna...jag skcikar dig en kram!!!

vendettanbettan sa...

För dig och ni bröstsystrar känns förlusten av Pysan på ett annat plan än oss ickedrabbade.Det kunde vara eller bli du/ni.En form av skuldkänsla som är oerhört svår att hantera, du vet vad jag menar.Det kommer för nära och med en enorm kraft.Vera var och ÄR en av dom modigaste bloggarna ever, hon stod mig nära trots att vi inte "pratade" så mycket senaste tiden och jag blev slagen.Hur ska det då som sagt inte kännas för dig/er.Sätter mig bredvid dig en stund tyst så du inte vaknar; glöm inte att Pysans röst intet har tystnat, hennes kamp hör vi som eko i bloggvärlden.Tack Soulsis för ett innerligt inlägg och att du orkar dela med dig.Examen i specialpsykiatrin besitter du redan.
Varma omfamningar till dig och lycka till nu.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...