Att hindras av övervikten

Att se på sig själv som onormal och avsky det man ser i spegeln är en upplevelse jag väl kan identifiera mig med.
Jag trodde det skulle vara lättare att uppskatta sig själv nu när jag gått ner i vikt. Ja menar 42 kilo är ju en del. Visst är jag glad för min nya kropp, missförstå mig rätt men mitt "tänk" är lika sjukt nu som då.
Detta tänk som gjort att jag låtit bli en massa aktiviteter under många år. Ni som är +size vet vad jag menar. Att undvika att gå ut och äta för att man vill inte människor ska sitta och titta på en med sina dömande blickar och med oron för att stolarna ska vara av rätt sort....där handtagen inte skär in i låren, eller knakar när man sätter sig.
Att säga nej till makens semesterförslag eller vänners inbjudningar till div aktiviteter för att man vet att det inte kommer funka! Ja menar, hallå....när jag vägde som mest....skulle jag kunna sitta i en kanot? I think NOT! Den hade ju sjunkit! O bara att få tag i en flytväst hade ju varit omöjligt!
Inte vilja åka på charter för att risken fanns att man inte fick plats i flygplansstolen eller att bältet inte gick om en. O då har jag inte en börjat med att tänka tanken på att visa mig i en baddräkt. Ni vet ju hur jag våndades när jag åkte till Egypten i slutet på mars i år.....

Rädslan för att göra bort mig vid idrottsaktiviteter som brännbollsturneringar eller liknande...hur ska jag kunna göra en uppis när jag inte kan springa utan lunkar?! De gångerna det har varit oundvikligt har jag alltid anmält mig till att vara domare....hur kul är det på en skala?
Nu menar jag inte att denna stigmatisering kom från omgivningen alltid, nope. Den som hindrade mig var JAG. Jag o mina sjuka tankar.

Har det blivit bättre? Både ja och nej....
Jag går fortfarande in i klädesaffärer och tänker att "här finns inget som passar mig"....för att när jag tittar på ett plagg så kan jag inte se om det passar mig eller ej eftersom jag fortfarande tänker på mig själv som en strl 54/56. Så när syrran eller expediten tar fram en strl 40/42 kommer tankarna direkt "e hon dum eller, det ser hon väl att den inte går på mig....hon vill göra bort mig". Även om tanken idag endast infinner sig en bråkdel av en sekund o sen slås den bort av mitt sunda förnuft så är den ändå där....först av alla!

Jag säger inte längre nej till aktiviteter med rädsla för att inte klara av dem eller göra bort mig, så det har definitivt förändrats. Men rädslan och osäkerheten finns där fortfarande på många plan. Samtidigt som jag också blir arg!
Idag när jag går in i en butik så kommer expediten direkt fram och ler och undrar om hon kan hjälpa mig med något. Det hände ALDRIG innan. De bemödade mig inte ens med en blick, sen är jag ju som jag är och ser till att de ser mig - för jag accepterar inte att inte bli sedd i dessa sammanhang. Fel eller ej men så gjorde jag. Det behöver jag inte idag. Det gör mig arg, nu passar det liksom! Jag har lika mkt pengar i plånboken idag som då - innan ville du inte ha dem men nu går det bra för att jag är mindre.

När jag tänker på allt jag sagt nej till pga min vikt och att detta i viss mån hindrat/påverkat min familj blir jag både ledsen och arg men nog mest ledsen. Man vill ju inte se sig själv som ett hinder. Nu har min familj aldrig fått mig att känna så, det är jag själv som åstadkommit detta. Bara jag, ingen annan. Det är jag som begränsat mig själv o det är det slut med.

Ett steg i rätt riktning var imorse när jag jag fick hjärnsläpp och stack till gymmet....ett ställe där jag tidigare kände mig uttittad och inte tyckte jag hörde hemma. Men är det något ställe jag bör vara på om jag vill ha till en förändring så är det där. Så 07,15 checkade jag in på F&S och körde ett pass. Ingen tittade konstigt på mig o jag kände mig riktigt stolt efteråt. Att jag inte kommer kunna gå imorgon är en annan femma. Att kunna gå är överskattat....man kommer långt med att bara krypa.....

Känns svårt

just nu...jag har svårt att fokusera just nu. Jag borde förbereda för morgondagens examen men tankarna bara skenar iväg. Jag tänker på livet....hur kort det kan vara. Hur omständigheter som vi inte rår på kan förändra våra liv. Sedan jag blev sjuk i bröstcancer 2006 har jag fått gå och prata om alla svåra tankar som poppar upp, som tex rädslan och skräcken för att inte så se sin son växa upp eller inte få åldras med min man.

Detta går i vågor. För det mesta är det bra och livet liksom "rullar på". I början av året förlorade jag en arbetskollega i cancer, hon var bara några år äldre än mig. Att gå på hennes begravning var fruktansvärt jobbigt....och tankar på hur min egen begravning skulle se ut kom tillbaka. För det fanns faktiskt ett tillfälle då jag planerade den, innan läkarna lugnade mig med att jag skulle bli bra. I lördags fick jag till min förskräckelse veta att min bröstsyster Vera stilla somnat in hemma, precis som hon önskade. Varför?! En 3-barns mamma som kämpade för att bli frisk in i det sista. Det finns de som hävdar att det finns en mening med allt......men säg mig, vad är det för mening med denna jävla sjukdom? En sjukdom som gör barn föräldralösa och äkta makar till änkor/änkemän?
Jag känner mig både ledsen och arg men också rädd. Denna jävla sjukdom....jag vet att jag inte kan påverka min prognos, jag kan inte påverka utgången av den. Det är just det som gör det hela så skrämmande. Jag har jobbat mycket med acceptans. Jag gillar inte läget men jag accepterar att det är så här.....jag försöker påverka det jag kan, dvs det jag gör här och nu.

Men när stunder som denna infinner sig är det svårt att ta till att jag lärt mig, allt jag borde göra och tänka. De svarta demonerna som jag kallar mina mörka tankar härjar fritt i mitt sinne.
Försöker glädja mig åt morgondagens examen, då jag får min magisterexamen och blir specialistsjuksköterska i psykiatrisk omvårdnad. Men jag kan inte.

Förlåt Vera, du ville inte vi skulle sörja dig, utan som du själv skrev: " Jag finns inte längre..Fast jag vill inte att ni sörjer, jag vill att ni ska minnas mig som den jag var. Jag finns ju fortfarande på nätet och på min blogg Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra."

Men jag sörjer. Jag sörjer en vän och bröstsyster. Försöker samla mig men det är svårt just nu