Oj oj oj....det var länge sedan jag bloggade och kanske är det dags att "damma av" denna en gång mkt kära domän?
Imorse fick jag ett mess via FB av en för mig mkt speciell och kär vän som kan känt i många år. Vår vänskap har ibland varit intensiv och ibland har det gått lång tid mellan våra möten. Men i alla fall från min sida har Du alltid varit en person jag känt kalla just så, min vän.
Det handlade om en önskan....i samband med att minnas och hedra hennes bror som tyvärr förlorade kampen i en rent ut sagt jävla fucking sjukdom: cancer.
För Er som inte vet om min "resa" vad gäller cancer så började den 2006, strax nån månad efter jag fyllt 30...bröstcancer.
Jag gick igenom alla stadier av sorg, rädsla, ilska, förtvivlan och ångest i alla dess faser du kan föreställa dig.
Operation, behandlingar mm efterföljde....
Sen .....2 år senare....återfall....på det igen....
MEN jag hade tur....6 februari 2013 blev jag friskförklarad och (ta i trä) så är jag frisk än idag.
Jag VET att jag tillhör en av de lyckliga, en av de som haft tur.
Det betyder dock ej att känslorna ovan inte infinner sig då och då....det är trots allt en del av livet.
Jag är inte rädd för dessa känslor längre, att känna och uppleva är inte farligt....det är hur man hanterar det som kan vara mer eller mindre bra.
Att prata om vad jag gått igenom var för mig i början mkt svårt, så pass att jag tom höll det hemligt för även mina närmsta....inte för att jag var orolig för hur de skulle reagera utan för att jag i min"dumhet" ville skona dem, inte vara till besvär....
Jag hade inte en tanke på att de blev ledsna för att de inte fick vara där för mig i min svåra stund....jag ville ju skona dem.....
Jag vet att du som läser tänker "hur puckat e inte det?!" så sant så....men det finns inget rätt eller fel i hur man känner eller reagerar i sådana situationer. Jag reagerade utifrån min personlighet.....värna om mina nära och kära....jag kom i andra hand. Tyvärr är jag lika dag än idag även om jag blivit bättre med åren.
Den 6 februari 2013 fick jag min friskförklaring....en dag jag ALDRIG kommer glömma....jag är tacksam, oändligt tacksam för att jag får vara kvar med mina nära och kära ffa min älskade son som i år fyller 16 bast....han var 3,5 år när jag fick min diagnos första gången. Min make som stått vid min sida i vått och torrt.
Min fantastiska syster som förutom att hon är världen bästa syster yster gett mig 2 fantastiska systerbarn och en svåger som är min son avgudar! Mina fantastiska föräldrar, er kärlek kan jag inte med ord beskriva.
För att återgå till messet jag fick imorse....så fick jag en förfrågan som jag bad om att få återkomma till....även om jag med tiden blivit mer öppen om vad jag varit med om och upplevt så är denna förfrågan mer speciell, mer personlig och betydelsefull. Dels för att den berör personer jag tycker mkt om och har en historia med. Men även att jag kanske ska blotta mig inför personer jag inte känner, face to face. Att sitta och skriva skyddad av en skärm är en sak....att möta andra....se deras reaktioner....är en helt annan sak...
En sak är säker. Cancer drabbar oss alla på olika sätt....den sätter sina spår, den förändrar oss, den påverkar oss alla mer eller mindre.
En sak är dock säker; det är en jävla FUCKING sjukdom.
Med all kärlek till Er
Katarina a.k.a Soulsister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar