Spegelvänd bilden och du har det jag ser i spegeln. Nu är jag naturligtvis inte så smal men det är själva principen jag pratar om.Mitt huvud vill inte hänga med min viktnedgång och hela dagen igår gick jag och deppade. Har ju mer eller mindre stått still nu ett bra tag och det är sååååå frustrerande. Trots strikt kosthållning och nu extra motion händer NADA! NOLL! ZIP!
Jag vill ju gå ner drygt 20 kg till, det kan ju inte vara meningen att det ska stanna här o nu!
Tankarna blir negativa och kretsar bara kring allt jag inte lyckas med istället för det jag faktiskt åstadkommit. Jag VET att det är fel, jag VET att jag måste vända på det. Men när hjärnan kommer in i en invand negativ tankebana och man inte märker det förrän det gått nästan en dag är man inne i den negativa spiralen. Tankar och känslor blir till ett och jag både tänker och känner att allt jag gör inte är tillräckligt bra och när jag tittar mig i spegeln bekräftas ju denna bild av det jag både tänker och känner. För jag SER inte vad jag åstadkommit. Jag ser inte detta:
Varför ska det vara så svårt att få spegelbilden att gå ihop med verkligheten? Är det för att jag fortfarande inte tänker att jag är mindre än innan utan både tänker och känner att jag är en överviktig person?Om jag inte minns helt fel från psykologilektionerna så kallas detta fenomen kognitiv dissonans. Typiskt mig att rent teoretiskt ha koll på läget, men inte connecta känslomässigt. Faaan! Livet skulle ju bli lättare på ALLA plan när man gick ner i vikt....det har jag alltid inbillat mig. Men varför blir det inte det då?!
Gaaaaah! Detta tär på min energi och glädjen jag trodde skulle infinna sig uteblir just pga mina hjärnspöken. Jag vet att det bara är JAG som kan ändra på mitt tänk. Jag vet....men det är svårare att göra det än att asa sig till gymmet en regnig och grå morgon som denna.
14 kommentarer:
jag tycker du skall ta dig nån dag med lite onyttigare matvanor.. tillåta dig äta sånt du längtar efter och ät inte så strikt...
du skall se att efter de så ändra kroppen förbränningen .. just nu står den på spar låga för att du är för sund..... hahah försund.. de är nåt va??
och du .. så många kilo på ett år då måste kroppen vila nån gång ... kramis på dig snygging ...
Åh jag önskar jag kunde ta och trolla bort all den osäkerheten hos dig! Det bästa tips jag har är att fotografera dig i massor och gärna med andra människor i bild så man ser skillnade (eller likheten) mellan....spegeln är världens största lögnare!!
Well done! I just started again. Can I please use the picture above?
greetings from Holland,
Ineke
WOW! Så fin du är. Du ser ut som en helt annan tjej.
En riktig pingla men det är riktigt, riktigt jobbigt att komma i en "stå still-period"
Jag håller själv på att träna som tusan *fniss* för att hålla mig i form. Har alltid gått långa snabba promenader på ca60-70min och cyklat som en galning. En klok vän sa till mig att bryta träningsmönster så jag började att springa för sex veckor sedan. (trots att jag hatar att springa) Har faktiskt tappat en del i vikt och min vilopuls har gått ner från 70 till 58 slag/min. Rundorna har blivit längre och längre. Kroppen vänjer sig tydligen vid monoton träning så då får man chocka den lite :O)
Massor av Skogstokiga
kramar från mig
Jag har ju gått ner många kilo några gånger - och minns att jag aldrig kunde förlika mig med tanken på att jag var normalviktig. Jag tyckte att jag var fet och måste gå ner några kilo till.
Viktnedgång,deppighet och ångest över att jag inte nådde mina mål och efterföljande viktuppgång blev min livsstil. Och alltid kände jag mig fet, slapp och med dålig karaktär. Alltid var jag i bantning, eller post-bantning eller pre-bantning.
Målet, att jag skulle tycka att jag var smal och fin, att jag dög, nådde jag aldrig.
Hamna inte där, du är bra som du är. Du är skitbra och din lilla övervikt är skönhetsövervikt. Du har inte längre medicinskt farlig övervikt - dessutom rör du ju också på dig.
Du var snygg innan, du är snygg nu. Din livsglädje lyser igenom. Slå inte ihjäl den med krav.
Du ska se att det lossnar! Mät dig istället för väg dig. Men inga onyttiga matvanor för guds skull. Tror jag inte kan vara bra. Fram med måttbandet istället!
Hej.
Jag måste bara få säga wow...va snygg du är...
Jag menar det verkligen.
Du är så fin !!
Jag förstår om det är svårt när det stannar upp och du kämpar mycket men ge inte upp !!
( förstår vad du menar med tankar som bara byggs på, jobbar på det mycket själv )
Ha det gott.
Kram Helene.
Jag tycker att du redan gjort ett jättejobb och är hur fin som helst. Men ge dig inte. Du har hamnat på en platå, så är det med inlärning också. Snart är du vidare. Lycka till !!! Kram Eva
Hej hej!!
Du kommer fixa de där kilona om du vill men kroppen kanske vill ha semester ett tag, ge inte upp. Det du redan presterat är ju helt fantastiskt och du är så himla snygg.
Hoppas du sparat några plagg fån ditt tidigare liv så du kan ta och hoppa i dem så ska du få se på skillnad.
Kram Cathrin
Jag håller både med och inte med de tidigare kommentarerna. Jag tror som Nett att det är viktigt att unna sig något extra IBLAND. Efter all denna tid så chockas kroppen ändå av ev. lite onyttigt att det inte tar upp det ändå. Sen tror jag -som nån sa-att kroppen måste få vila imellanåt och när den gör det så står man still. Jag håller med dig Katarina att det är asjobbigt när den gör det. Det gäller bara att härda ut. Fortsatt som du brukar, unna dig nått ibland, träna och se tiden an. Du ska se att det lossnar snart. MEN OM det nu skulle hänga i sig - ta proffs hjälp. Man behöver inte må dåligt när det finns hjälp att få. Sen är det faktiskt så - som nån sa tidigare- ta fram gamla kläder och sätt på dig igen så får du se vad du åstakommit. Kolla gamla bilder. Lägg en i plånboken som en reminder.... DU ÄR FIN SOM DU ÄR!!! KRAMEN i
Känner igen mig i det du skriver. Man kan inte se skillnaden, förstår den inte, kan inte ta in den. Det är ett bekymmer.
Det är så lätt att tänka att -"bara jag går ner i vikt så....".Har ju gjort det själv så flera gånger. Men det är inte alltid så det funkar. Allt löser sig inte "bara" för att man går ner i vikt. Jag tror inte det är helt ovanligt att man blir nästan lite deprimerad av en stor viktnedgång. Låter knäppt man borde ju glädja sig massor. Det gör man väl på sätt och vis men eftersom man inte hänge med känslomässigt så hamnar man i obalans och det blir tufft.
Du har gjort ett jätte bra jobb med vikten och jag hoppas verkligen att du snart får en vändning och om du inte får det...ta hjälp. Man ska inte gå och må dåligt....
Kram
Framsteg
- Tänk vilka framsteg ni gjort, sade den gamla damen till doktorn. När jag var ung flicka fick jag klä av mej helt för att bli undersökt. Nu räcker det med att jag visar tungan ....
HI..Hi..liten uppmuntrande historia... att skratta åt...
Du har gjort helt fantastiska framsteg... från en som aldrig sett dig innan för några veckor sedan... du är snygg, vacker och läcker (fortfarande straight)...
Men vet du..ffa så utstrålar du klara starka färger, glädje, omtanke, värme och tygghet.
Kati
Det kanske är så att du behöver stå still ett tag för att hinna komma ikapp med tänket. Själv ser jag nog inte i spegeln hur stor jag egentligen är. Borde nog ta kort så kanske jag fattar...
Du är en av få jag vet som folkomligt gnistrar, både i kroppsspråk, röst och ögonen.
Jag förstår att du vill gå ner till ditt mål, men kanske håller kroppen på att ställa om sig? Du tränar på gym, vilket om jag läst rätt, du inte gjort innan. Det kanske gör att det dröjer lite med viktminskningen? Kanske behöver kroppen en stanna upp period från viktminskningen.
Du verkar ha hittat mat som ger kroppen vad den behöver och som du själv gillar. Detär väl också viktigt och en stor prestation?
Jag vet att du vet allt redan, men att under lång tid förvänta sig prestation (=viktminskning) är kanske att överprestera. Ett tag tycker jag det är lika viktigt att kunna hålla fast vid det som är, stabil vikt.
Och så lätt det är att skriva reflektioner till andra, så svårt att fullfölja själv....
Skicka en kommentar