Min kropp passar inte in på det skönhetsideal som idag råder. Att ständigt vara ung, solbränd, vältränad utan en uns kroppsfett men ändå ha stora bröst och kurvor "på rätt ställe". Min tanke är, hur fan lyckas man med detta utan kirurgisk hjälp?!
En kvinnas självbild är ofta förknippad med just hennes utseende. Media spelar en stor roll i att bestämma och upprätthålla den smala och ouppnåbara idealbilden av våra kroppar.
Kroppsuppfattning är den bild du har i ditt sinne som beskriver hur din kropp ser ut. Den behöver inte överensstämma med verkligheten, snarare är det tvärt om - den bild vi har av oss själva - hur vi ser ut är oftast inte hur vi uppfattas av omgivningen.
Skönhetsidealet är smalt idag, rent av magert i många fall. Den snedvridna bild som idealiseras är också den bild som är socialt accepterad vilket leder till att många strävar efter den.
Jag är inget undantag. Även om jag inte strävar efter att bli mager så har jag hela mitt liv strävat efter att bli smal.
Detta är inte sunt, naturligtvis inte. Men det är fakta. Att ha ett snedvriden bild som mål för sin egen kropp och ha en kropp som inte överensstämmer med denna bild gör att det uppstår en konstant inre kamp. Det tär hårt på de inre resurserna att konstant banta. Som Ninja Ister skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg, att alltid vara pre eller post-bantning...eller banta tär på krafterna, självförtroendet och bekräftar en negativ självbild. Att inte duga som man är, att inte klara av att se ut som idealet.
Ju mer jag går ner o ju mer min kropp omformas börjar jag inse hur mkt tid och energi jag faktiskt lagt ner på att försöka uppnå det ouppnåeliga. Vill jag se ut som idealet? NÄÄÄ! Jag vill däremot känna att jag också har en plats även om jag inte har size zero. Det betyder att jag ska kunna handla kläder i vanliga affärer utan att behöva gå på tjockisavdelningen. Men vägen dit är uppenbarligen lång eftersom många affärskedjor tycker att kvinnostorlekarna heter XS, S och M. I vissa undantagsfall finns strl L och om möjligt XL.
När jag pratar med människor i min omgivning om vad en sund kropp är så är det inte nödvändigtvis en kropp som är frisk och fri från sjukdom. Nej det är en kropp som är smal och vältränad. Eller som en kvinna sa "en kropp som ser fräsch ut". Jaha, vi andra är ofräscha då?
Det känns bara som en ouppnåbar utopi och jag undrar hur många som lever upp till idealet? Är det konstigt att många har en dålig självkänsla när man känner att man inte passar in inom ramen för normen som idag är idealet?
Fan, nu är jag där igen. Allt skulle ju bli så mkt lättare när jag gick ner i vikt....men hjärnspökena fortsätter bubbla runt i mitt sinne och det känns allt annat än lätt.
