Dags att avsluta viktutmaningen - om oviljan att falla på mållinjen

På onsdag har är tiden inne att avsluta min viktutmaning till er alla.  För min del gällde det -10kg från 11/5 och fram till den siste augusti. Jag har uppnått mitt mål med mkt blod svett och tårar (nja, kanske inte fullt så farligt men massa slit i alla fall).
Jag kommer sen ta bort både viktlistan och min ticker. Hur har det gått för er som hängde på? Har ni uppnått ERA mål? Har ni kanske klarat av mer? Vad var bra och vad var mindre bra?
Den 11/7 lade jag även till ytterligare ett mål för min del och det var att PW 30 av 35 semesterdagar. Det gjorde jag!
Jag är en sådan person som triggas av utmaningar. Jag avskyr att förlora, särskilt mot mig själv.
Den utmaningen jag har antagit nu är ju 100 träningspass mellan 1/8 och 31/12. Tickern är inte uppdaterad på några dagar för jag har glömt mitt lösenord....till skillnad från vad många tror gör jag det endast för min egen skull. Jag behöver det för att inte falla i stå, inte bli bekväm med det jag åstadkommit och "nöja mig" med det. Risken finns alltid att man återgår i gamla osunda vanor....eftersom dessa tyvärr är djupt rotade i alla fall i mitt huvud. Ibland kan jag komma på mig själv med att "leta i skåpen"....efter vad? Jo, något "gott att äta" fastän jag är mätt och inte alls sugen. Jag gör det för att jag kanske är rastlös, arg, irriterad eller ledsen.
Det är verkligen superlätt att falla i fällan....jag vill inte dit igen. Folk kan säga vad de vill om min viktnedgång, vissa tycker jag fått den gratis eftersom jag faktiskt lagt mig på operationsbordet för snart 2 år sedan (o nej, jag har betalat den själv!), men sanningen är att -30 kg "fick" jag av op'n sen sa det stopp. Platån varade i 8 månader....då fick jag ta tag i saken själv. 
Resterande kilon jag har fan ta mig kämpat bort själv. Jag har tränat som en dåre, skött min kosthållning minutiöst och ändrat hela mitt sätt att leva. Jag kan faktiskt stolt säga att jag själv gjort av med 30 kg och summa summarum -60 kg.
Jag vill aldrig tillbaka till det som var. ALDRIG. Att vara fast i en så stor kropp med allt vad det innebär är en tanke som skrämmer mig oerhört mkt. Därför utmanar jag mig själv (och ibland er andra....eftersom det ibland är lättare när man inte är ensam).  Ni som följer min blogg och min resa vet hur mkt jag kämpat med både träning, kost, självkänsla, kroppsuppfattning och min självbild. Det är inget som är lätt eller gjort i en handvändning. Jag är ännu inte i mål och vill under inga omständigheter falla på mållinjen.

Nu ska jag göra mig klar för jobbet. Dagens träning är redan avklarad och nu ska bara matlådorna packas....japp - planering, planering och ytterligare planering. Det är en av hörnstenarna till att lyckas. Man får inget gratis här i livet!

Där där med komplex.....

Japp....kanske ligger något i dagens Maxine?

Spegel spegel på väggen där

Varför är det så att MIN hjärna inte fattar det där med kroppsstorlek? Står framför spegeln nu på morgonen och VET att tunikan jag tar på mig är strl 40 (jag hade strl 52/54 innan jag gick ner i vikt). Ändå står jag där och både SER och KÄNNER mig som när jag var som störst.
Stor, pluffsig och bara bläääää
Drar och sliter i tunikan som enligt maken sitter snyggt, men den åker till sist av och in i garderoben igen. På åker en gammal och sliten skjorta i strl JÄTTESTOR. Där i kan jag gömma mig. Det jag nu ser i spegeln är igenkännande och överensstämmer med vad jag känner.
Undrar när det ska vända......när jag ska få rätt på min skalle. För när jag skriver det så inser jag hur sjukt och bakvänt det är.
Ska kolla med doktorn på jobb om det inte finns några mirakelpiller jag kan ta...........

Att inte passa in på rådande skönhetsideal

Min kropp passar inte in på det skönhetsideal som idag råder. Att ständigt vara ung, solbränd, vältränad utan en uns kroppsfett men ändå ha stora bröst och kurvor "på rätt ställe". Min tanke är, hur fan lyckas man med detta utan kirurgisk hjälp?!
En kvinnas självbild är ofta förknippad med just hennes utseende. Media spelar en stor roll i att bestämma och upprätthålla den smala och ouppnåbara idealbilden av våra kroppar.

Kroppsuppfattning är den bild du har i ditt sinne som beskriver hur din kropp ser ut. Den behöver inte överensstämma med verkligheten, snarare är det tvärt om - den bild vi har av oss själva - hur vi ser ut är oftast inte hur vi uppfattas av omgivningen.
Skönhetsidealet är smalt idag, rent av magert i många fall. Den snedvridna bild som idealiseras är också den bild som är socialt accepterad vilket leder till att många strävar efter den.
Jag är inget undantag. Även om jag inte strävar efter att bli mager så har jag hela mitt liv strävat efter att bli smal.
Detta är inte sunt, naturligtvis inte. Men det är fakta. Att ha ett snedvriden bild som mål för sin egen kropp och ha en kropp som inte överensstämmer med denna bild gör att det uppstår en konstant inre kamp. Det tär hårt på de inre resurserna att konstant banta. Som Ninja Ister skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg, att alltid vara pre eller post-bantning...eller banta tär på krafterna, självförtroendet och bekräftar en negativ självbild. Att inte duga som man är, att inte klara av att se ut som idealet.

Ju mer jag går ner o ju mer min kropp omformas börjar jag inse hur mkt tid och energi jag faktiskt lagt ner på att försöka uppnå det ouppnåeliga. Vill jag se ut som idealet? NÄÄÄ! Jag vill däremot känna att jag också har en plats även om jag inte har size zero. Det betyder att jag ska kunna handla kläder i vanliga affärer utan att behöva gå på tjockisavdelningen. Men vägen dit är uppenbarligen lång eftersom många affärskedjor tycker att kvinnostorlekarna heter XS, S och M. I vissa undantagsfall finns strl L och om möjligt XL.

När jag pratar med människor i min omgivning om vad en sund kropp är så är det inte nödvändigtvis en kropp som är frisk och fri från sjukdom. Nej det är en kropp som är smal och vältränad. Eller som en kvinna sa "en kropp som ser fräsch ut". Jaha, vi andra är ofräscha då?

Det känns bara som en ouppnåbar utopi och jag undrar hur många som lever upp till idealet? Är det konstigt att många har en dålig självkänsla när man känner att man inte passar in inom ramen för normen som idag är idealet?

Fan, nu är jag där igen. Allt skulle ju bli så mkt lättare när jag gick ner i vikt....men hjärnspökena fortsätter bubbla runt i mitt sinne och det känns allt annat än lätt.