Spegelvänd bilden och du har det jag ser i spegeln. Nu är jag naturligtvis inte så smal men det är själva principen jag pratar om.Mitt huvud vill inte hänga med min viktnedgång och hela dagen igår gick jag och deppade. Har ju mer eller mindre stått still nu ett bra tag och det är sååååå frustrerande. Trots strikt kosthållning och nu extra motion händer NADA! NOLL! ZIP!
Jag vill ju gå ner drygt 20 kg till, det kan ju inte vara meningen att det ska stanna här o nu!
Tankarna blir negativa och kretsar bara kring allt jag inte lyckas med istället för det jag faktiskt åstadkommit. Jag VET att det är fel, jag VET att jag måste vända på det. Men när hjärnan kommer in i en invand negativ tankebana och man inte märker det förrän det gått nästan en dag är man inne i den negativa spiralen. Tankar och känslor blir till ett och jag både tänker och känner att allt jag gör inte är tillräckligt bra och när jag tittar mig i spegeln bekräftas ju denna bild av det jag både tänker och känner. För jag SER inte vad jag åstadkommit. Jag ser inte detta:
Varför ska det vara så svårt att få spegelbilden att gå ihop med verkligheten? Är det för att jag fortfarande inte tänker att jag är mindre än innan utan både tänker och känner att jag är en överviktig person?Om jag inte minns helt fel från psykologilektionerna så kallas detta fenomen kognitiv dissonans. Typiskt mig att rent teoretiskt ha koll på läget, men inte connecta känslomässigt. Faaan! Livet skulle ju bli lättare på ALLA plan när man gick ner i vikt....det har jag alltid inbillat mig. Men varför blir det inte det då?!
Gaaaaah! Detta tär på min energi och glädjen jag trodde skulle infinna sig uteblir just pga mina hjärnspöken. Jag vet att det bara är JAG som kan ändra på mitt tänk. Jag vet....men det är svårare att göra det än att asa sig till gymmet en regnig och grå morgon som denna.
