Sidor

måndag 6 december 2010

Dag 15 av 45 – En bild på något eller någon som har stor inverkan på dig

Min farmor var en väldigt speciell kvinna, en kvinna som stod mig väldigt väldigt nära. När alla andra barn gick till fritids efter skolan, gick jag hem till farmor.Varje dag.
Vi pratade om allt. Hon lärde mig handarbeta (sticka, virka, knyppla, sy, brodera, väva....ja allt!) vi gjorde läxor ihop och hade alltid superkul. Hon fick polio som barn och kunde inte gå helt obehindrat så när jag var gammal nog var vi ute med hennes rullstol och handlade och hade massa skit för oss.
Hon var den typen av farmor som både bakade med sina barnbarn varje jul, hon brukade säga: "klart jag vill ha er ungar med o baka, det är ju perfekt med små barnfingrar när man trycker ut mandelmusslor...." och så log hon med hela ansiktet. O vi älskade det....sen fick vi ju äta hur mkt vi ville efteråt ;)
Hon var också lite smått tokig och "busig". Ett exempel var när vi (jag och syrran) skulle sova över och hon ordnade en baklängesmiddag. Vi började med efterrätt och om vi orkade åt vi middag....eftersom det var helstekt kyckling (gjord i hennes lergryta) så visste hon att vi även skulle äta mat....smart kvinna...men det förstod man inte då. Vi åt tills vi storknade....

Jag gick hem till henne varje dag efter skolan, tills dess att jag gick ut gymnasiet. Varje dag, för en pratstund, en kopp kaffe och lite fika innan det var dags för andra aktiviteter (jag spelade ju fotboll i rätt många år)
 och läxor.
1998 fick farmor en stroke och blev halvsides förlamad och förlorade även synen, strax innan dess hade hon på eget bevåg flyttat till ett serviceboende som låg längre hemifrån mig än tidigare vilket hade gjort att jag inte hälsade på henne varje dag utan bara några ggr/vecka.
2000 var hon med på mitt bröllop och jag kommer ihåg hur glad hon var även om hon inte såg så mkt mer än på mkt nära håll. Hon sa att hon var stolt över mig, det berättade hon förvisso ofta. Hon var sådan. Sa vad hon tyckte. Var du duktig fick du veta det.

Nu blir det känslosamt för mig....2001 blev farmor sjuk och skulle in och opereras. Operationen blev inte lyckad och hon låg en tid på sjukhus och mådde inte bra. Jag var där varje dag efter jobb och hälsade på. Dagen innan hon skulle re-opereras bad hon mig om en spruta, en spruta för att få somna in. Hon hade så ont och så låg hon helt hjälplös, precis så som hon under hela min uppväxt sagt att hon inte ville avsluta sitt liv på.
När jag blev ledsen och upprörd blev hon arg på mig......jag vet idag hon inte menade det utan att det var smärtan som talade. Men det förstörde mig.
En sköterska kom in precis då och kunde ta resten av "smällen". Dagen efter opererades farmor igen, den operationen vaknade hon inte upp från.
Hela familjen blev kallad till IVA där hon låg i respirator, vi skulle säga adjö. Vi fick frågan om vi ville låta henne ligga så och alla var rörande överens: NEJ! Är det något jag visste med 100% säkerhet så var det just detta, något hon präntat in i mig sen jag var liten: "låt mig aldrig ligga som ett hjälplöst kolli". Pappa gav läkaren klartecken att stänga av respiratorn.
Enligt specialisterna skulle hon max leva några timmar utan den, men jag och min familj vi vakade i 8 dygn. Första dygnet satt jag och syrran hos henne på IVA, sen blev hon uppflyttad till annan avdelningen. Jag och pappa sov vid hennes sida varje natt och morgonen hon gick bort hade jag sovit där. Pappa skulle inte komma förrän lite senare den morgonen för han skulle till frissan. Jag satt där själv och märkte att hon blev svagare. Jag kommer ihåg hur jag tillkallade personalen som bara sa jag skulle hålla henne i handen. Monitorerna blev alltmer tysta och rätt var det var så tittade hon upp på mig sen var hon borta.
Även om det var väntat gick jag sönder inombords. Pappa kom precis efter det att hon somnat in.
Sen kom mamma och syrran tillsammans med min man.

Än idag kan jag inte tänka på den dagen utan att brista i gråt. Hon fattas mig. Även om hon lever kvar i mitt minne så fattas hon mig.
Jag är ledsen för att sista gången vi pratade var hon arg på mig. Jag är ledsen för att jag inte fick sagt adjö och berätta hur mkt jag älskade henne. Jag är ledsen för att hon inte fick träffa sitt barnbarnsbarn.
Men jag tänker på henne var o varannan dag, jag har ju vårt foto på hennes skänk i mitt vardagsrum. Mitt hem är fullt av små saker som varit hennes. För jag ville inte glömma för hon är den person som haft störst inverkan på min under min uppväxt bortsett från mina föräldrar. 

9 kommentarer:

Tjock & Chic sa...

Så rinner tårarna igen från mina kinder efter att ha läst ditt inlägg. Så lycklig du måste vara som har haft så fina människor omkring dig under din uppväxt!

scrapmoster sa...

Vilken härlig, underbar och stark kvinna hon verkar ha varit. Jag förstår att du blev upprörd då när hon bad om "hjälp" och jag förstår att du verkligen inte ville. Men vet du, i sin himmel så är hon antagligen lika lessen för att "sista mötet" blev som det blev precis som du. Och hon lever ju alltid kvar i ditt hjärta.

KRAMEN i

Annika Strandberg sa...

Varför får du en alltid att gråta?!?! Du skriver verkligen vackert och jag känner din kärlek! Tack även för din fina kommenatar i min blogg..kraaaam

Lottas vrå sa...

Dina ord får mina ögon att tåras.
Förstår på hur du skriver om henne att hon har en stor plats i ditt hjärta.
SKöt om dig!

Evas Pyssel sa...

Åh Katarina så fint du skriver. Och nu förstår jag ännu mer vad du känner för din farmor och allt runt omkring henne. Kram på dig !! Eva

Kati sa...

Så länge vi minns dem finns de kvar... detta skriver jag mellan tårarna och tänker på de mina.

Ha det bra!

Kati

Susanne sa...

Åhhh så rörande... jag gråter också!
Vilken underbar farmor du haft.
Jag kan inte låta bli att tänka på min mormor när jag läser allt fint du skriver. Hon stod mig mycket nära och jag hade turen att på hennes dödsbädd få berätta att jag väntade en son. Ett liv släckt och ett annat påbörjat- det är ju livets mening. Sorgligt att förlora dem man håller kär.
Kramizar

Kiqi sa...

Ååååååh, här rinner tårarna nu. Och jag som precis tittat på din nya fina frisyr. Kontrast javisst. KRAM

Lena sa...

Så otroligt vackert och kärleksfullt skrivet! Det är få förunnade att ha sådana relationer! Minns henne i hjärtat, så finns hon som Kati skriver alltid kvar. Kramar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...