Uppfostrar vi förhandlingsbarn?

På ett föräldramöte för ett tag sedan fick vi höra att barn idag uppfostras till förhandlingsbarn. Jag känner igen mig i detta. Jag var nog själv ett förhandlingsbarn som liten.....
Förhandlingsbarn – är de barn som alltid kräver en förklaring eller ett argument för varför de ska göra på det ena eller andra sättet. Som vuxen måste man försöka se situationen ur barnets perspektiv och ge goda skäl och argument till hans/hennes frågor, så fungerar det mesta alldeles utmärkt och friktionsfritt.
Med detta inte sagt att barnet ska få bestämma sådant som han/hon inte förstår följderna av!

Ett exempel på hur det kan se ut hemma hos vet som helst: En flicka och hennes mamma som en regnig morgon som denna bråkar för att flickan vill ha sandaler och mamman vet att hon behöver stövlar. Mamman blir till slut arg och låter flickan ha sandalerna. På vägen hem gråter flickan på bussen för att hon fryser om fötterna. Detta känner många igen och det är inte mer än mänskligt men det finns två upplösningar på historien.
Den vuxne kan här trycka till barnet ännu mer och säger ”vad var det jag sa”. Då kränks barnet och hon har lärt sig att man inte ska ha sandaler när det är kallt och när jag bestämmer blir det alltid fel. Den vuxne kan istället inse sitt fel och säga det. ”Det var mitt fel. Du skulle inte ha fått bestämma imorse.” Då har flickan lärt sig att hon inte ska ha sandaler när det är kallt men hon får behålla en positiv självbild.

Det finns föräldrar som inte låter den sktuella situationen bli en "läxa" utan låter barnen fritt bestämma och dagen blir fylld av "vardagsförhandlingar" kring precis allt. Det är väldigt påfrestande och tålamodskrävande och inte sällan leder till gnäll, bråk och skrik, särskilt om vi är under tidspress eller redan är irriterade eller har en dålig dag. O allas förhandlingsskicklighet försämras avsevärt när vi blir känslomässigt påverkade, oavsett vi är barn eller vuxna!
Jag har en son som ständigt frågar "varför" eller "hur menar du". Han tar också alla chanser han kan för att få som han vill....ja ni vet det klassiska jag säger 10 minuter, han säger 20....Vissa gånger låter jag honom vinna, andra gånger står jag på mig. Han har snabbt lärt sig var det är okej att försöka. Då det är dags att äta vet han att det inte är lönt. Säger jag 10 minuter så vet han att det är 10 minuter som gäller. Men när det gäller en sak som hur mkt vi ska läsa innan han somnar är jag vek....haha o det känner han direkt. "Bar en sida till"...o om jag inte "aktar" mig så kan tiden rusa iväg...han måste ju trots allt få sin sömn. Där kan jag känna att det är mysigt att ligga inne hos honom o läsa, samtidigt som han lätt vill läsa mer för att slippa sova....

Naturligtvis vill jag att min son ska vara konstruktiv i sitt förhandlande med andra människor, få svar på sina frågor och gehör för sina argument. Men då måste jag ju lära honom hur man agerar, det gör jag knappast genom att själv börja skrika eller hur? Barn gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör. Jag kan garantera er att min auktoritet försvinner direkt när jag börjar skrika, för min son slutar lyssna i samma stund och vad åstadkommer vi då? Inget!
Jag försöker verkligen tänka på detta i min vardag och det tar mindre energi att faktiskt ta diskussionen än låta den eskalera till ett bråk. Sen kommer jag från en familj där vi alltid diskuterat mkt och har högt i tak.....både vad gäller förhandlingar, diskussioner och ljudnivå. Man är ju inte halvpolack för inget ;) Det finns en charm över detta tycker jag som jag gärna vill föra vidare till min son. Han är ju redan en kopia av sin far i både utseende och vad gäller intressen och tycke. Då kan han väl ha en gnutta av mitt temperament eller?

Hur gör ni? Uppfostrar ni förhandlingsbarn?