Dag 04 av 45 - Mina föräldrar

Mina föräldrar är de bästa man kan önska sig. De har gett mig och min syster det bästa av 2 världar. En värld bestående av traditioner och värderingar skapade av många generationer sillastrypare från Limhamn på pappas sida och en värld av polska katolska maffia fassorner på mammas sida.
De har alltid stöttat mig vilket nog inte varit lätt då jag är rätt bestämd av mig och relativt envis.
Min pappa har nog kört mig och mina fotbollskompisar runt halva Sverige på turneringar, cuper och läger, stått och huttrat, svettats och hejjat på fler matcher än någon av oss kan räkna och aldrig klagat. Mamma har tvättat mina svettiga träningskläder (vilket blir en hel del....träning 2-3ggr/vecka och matcher på helgerna), bakat till läger och julfester och alltid sett till att träningsväskan är förberedd.

Först när man själv får barn förstår man hur mkt tid, energi och tankekraft allt vardagspuzzel kräver. Något man som barn tar för givet. När det gäller skolan har de aldrig behövt oroa sig för mig, jag har skött mig och fått bra betyg. Jag har sedan tidig ålder arbetat och tjänat egna pengar och till deras förtvivlan flyttade jag också hemifrån tidigt. Jag vet inte om jag under min uppväxt orsakade dem oro och sömnlösa nätter, men jag vet att jag gjort det i vuxen ålder, särskilt då jag 2006 blev sjuk i cancer.
Jag klarade inte av att berättade det för dem just när beskedet kom, min egen ångest var för kraftig. Idag ångrar jag mitt val, men jag gjorde det jag kunde då...utifrån det jag förmådde. Att utesluta dem var inte rätt, men jag hade inte förmågan till annat. Förlåt.
Det är jobbigt att skriva detta eftersom jag tror jag själv hade gått itu om min son gjort det samma mot mig. Jag lärde mig av mitt misstag, så när jag blev sjuk igen 2008 gjorde jag inte om det.
Att ha stöd från nära och kära är det viktigaste här i livet. Utan familjen är jag inget, har jag inget. 

Många vill under sin uppväxt inte bli som sina föräldrar, jag tänkte lika dant. Varje gång jag fick höra hur lik jag var min mamma slog jag bakut. Idag är jag stolt. Tänk att jämföras med en stark, bestämd och klok kvinna, som i tidig 20-års ålder flyttade från sitt hemland till ett främmande land. Lärde sig ett nytt språk och skaffade sig en ny utbildning och arbete. Att lämna familj och vänner bakom sig (även om de fortfarande var en del av hennes liv) för att starta en egen familj. Vilket mod! Vilken styrka. Hur kan man bli upprörd över att bli jämför med det?! Inte längre.

Så mina föräldrar är de bästa man kan tänka sig, de bästa man kan önska sig. Och när dessa föräldrar sen blir morföräldrar blir kärleken till dem ännu djupare, för det finns ju faktiskt personer som kan älska en eget barn minst lika mkt....om inte mer.