Sidor

tisdag 23 juni 2009

Cancer upphov till ödmjukhet?

Har fått mig en tankeställare. I helgen när jag jobbade hade jag ett mkt intressant samtal med en kollega (en i järngänget). Vi pratade om min blogg, jag var förvånad över att han läste den. Hade ingen aning om det nämligen.
Vi kom in på varför jag började blogga för snart 3 år sedan (på den tiden på aftonbladet) och därefter på min sjukdom. Han frågade mig hur det känns att ha cancer.
Svår fråga, mkt svår fråga. Jag kände ju inte av mina knutor, det jag har känt av är biverkningar av behandlingen och därefter cancertröttheten.

Sen sa han något jag tänkt mkt på, han upplevde mig förändrad under de 2 åren vi jobbat ihop. Första gången vi träfades uppfattade han mig (sorry om jag inte citerar dig ordagrant....) som mer irritabel och avståndstagande. Nu tycker han jag är mer ödmjuk (tror det var det ordet du använde).
Jag blev mkt förvånad, för i min värld har jag inte alls visat mitt dåliga mående utåt. Ingen har signalerat att de märkt på mig att jag mått dåligt. För 2 år sedan mådde jag allt annat än bra pga alla hormoner jag fick via tabletter och injektioner (antihormoner). Jag var svårinställd och hade mkt biverkningar som jag hade svårt att förlika mig med eftersom de påverkade mitt liv så mkt som de gjorde.
Jag tog inte alls illa vid mig utan var glad att han sa något. Det gav mig helt klart en tankeställare.
Överlag känner både jag och min familj att vi blivit mer ödmjuka för vad livet har att ge. Bagateller har inte lika stort utrymme i våra liv som tidigare. Jag har pratat om detta tidigare, vissa saker gör man för att man måste andra för att orka. Så enkelt är det.

För inget blir bättre än du gör det!tack för tankeställaren!

Ikväll jobbar järngänget igen. KUL!

6 kommentarer:

Anonym sa...

så bra katty (tyvärr ditt nya smeknamn pga dålig inspiration)! en mkt intressant diskussion även för mig.

nä nu måste järngänget ut och visa litta jävlaranamma. med andra ord; luktar kaffepaus snart va? /nicke

Stina sa...

Kram!

pysan sa...

Visst har man blivit mer ödmjuk inte bara mot sin omgivning.. utan mot hela livet...

Kram Pys

Jenny sa...

Jag tror att näg men går igenom en större förändring i livet så påverkar det en oftast mer än vad man tror och för din del är det ju en hel del som säkert påverkar att du har insett hur viktigt det är att ta vara på livet.

För mig var det när jag blev gravid. Kanske inte att likställa med cancer och allt annat som du har gått igenom men det fick MIG att först omedvetet och sedan mer medvetet inse att livet är mer än jobb, jobb, jobb och jaga livet ur sig och vara otrevlig/aggresiv mot sin omgivning på grund av all stress. Kram

Lena sa...

Vad härligt att det inte var tvärtom! Att du inte blivit mer inåtbunden och irritabel efter din diagnos! Stora händelser i livet förändrar oss, förhoppningsvis till det bättre. Vilken härlig kollega du har som var så ärlig och öppen! Kram

Ludmilla sa...

Det är väl så det är... att motgångar kan vara den bästa källa till utveckling om man tar vara på det!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...