Trötthet vid cancer

Jag är så trött så trött så trött....hur mkt jag än vilar, hur tidigt jag än lägger mig har jag ändå denna konstanta tröttheten i kroppen. Frustrerande när knoppen ibland är pigg men kroppen dödstrött.
Fatigue kallas tillståndet och är vanligt i min situation. Det är svårt att förklara den fullständiga kraftlöshet som uppstår. Den är ibland så överväldigande och energi räcker helt enkelt inte till. Inte ens till saker man älskar göra, sånt som brukar ladda ens batterier. Koncentrationen tryter och jag känner ibland att det är svårt att hänga med i ett vanligt samtal. Med en allert och krävande 6-åring är detta svårt. Han kräver snabba svar på alla sina frågor.....och tro mig-de är MÅNGA! Haha....

Jag har fått förklarat för mig att tröttheten beror på cancern i sig och de behandlingar och efterföljande sjukdomar den för med sig. Oron över sjukdomen tar också en hel del energi även om jag gör så gott jag kan för att fokusera på annat.
Tröttheten gör ju även att jag inte orkat träna som jag vill eller planerar, något som i sin tur också bidrar till att jag inte precis blir piggare....
Immunförsvaret är kasst, X-antal luftvägsinfektioner och lunginflammationer sätter spår.

Jag har kollat lite bland forskningen som finns tillgänglig och det som ska vara bästa medicinen är regelbunden fysisk aktivitet. Detta får jag ju genom mina dagliga promenader med Alice. Sen ska man visst be om hjälp me.....o där e jag väl inte det bästa föredömet precis.
Maken ställer upp till 150%, så där kan jag inte klaga, men han jobbar också heltid och är trött som alla andra föräldrar till barn i Alexanders ålder.

Fastän jag vet allt detta nu så känner jag ändå en inre stress till att orka och hinna med allt jag brukar, allt jag vill.
En väninna till min har sedan några år tillbaka en städerska en gång i veckan, hon tjatar på mig att jag också ska anställa henne. Haha, that'll be the day. Jag skulle ju behöva städa här hemma innan hon kom hit, inte fan ska någon annan städa upp min skit. Icke sa nicke.

Jag vet att många i min/vår omgivning har reagerat på att jag verkar ointresserad eller har blivit asocial de senaste åren. Det stämmer. Förr var jag och maken mer sociala än nu. Vi hade ofta fester eller andra roliga tillställningar. Vi ordnade än det ena och än det andra hela tiden. Men jag orkar inte hålla det tempot nu. Tanken på att vara i ett rum med massa folk som snackar i mun på varandra och kanske med musik i bakgrunden får det till att snurra i skallen på mig.
Vissa i bekantskapskretsen har inte klarat av att acceptera att jag just nu inte orkar, de har tagit det personligt och till sist har det lett till att vänskapen har runnit ut i sanden. I början blev jag ledsen, det skapar ju ett tomrum. Men nu vet jag att de vänner som finns kvar är äkta, och inte bara till låns när det är kul.

Jag har haft tur som har en väldigt förstående och stöttande chef. Hon har gjort det möjligt för mig att jobba under hela min sjukdoms period. När jag har behövt vara hemma har det aldrig varit något problem. Mina kollegor har visat förståelse när koncentrationen inte varit på topp, låtit mig få andra arbetsuppgifter mm.

Suck, nu har jag fått gnälla av mig så det räcker och blir över.
Maken kom precis hem från den stora konferensen hans företag håller här i Malmö så nu ska jag ut i snål blåsten med Alice så han får äta i lugn o ro innan sonen ska huttas i bingen.