Känner mig lite låg för närvarande, trots att solen skiner härligt och himlen har den bästa färgen på färgkartan:
himmelsblå!
Sockermonstret härjar inom mig och cancerdemonerna spökar. En
kär bröstsyster har fått ett besked om metastaser vilket onekligen tär upp mina egna farhågor. Har ju trots allt själv fått
återfall.
Tröttheten är
tärande fastän jag vilar mkt och dagligen tänker på min
återhämtning. Den är superviktig!När jag mår dåligt äter jag godis. Så nu är det sagt, högt och tydligt. Maten är inga problem, jag äter sunt och ordentligt samt regelbundet. Med ett STORT undantag för godiset. Efteråt mår jag bara sämre och förbannar mig själv. En ond cirkel onekligen.
Maken vill hitta på en massa saker som jag bara känner att ja fan inte orkar. Jag ser besvikelsen i hans ögon när jag svarar. Jag känner skuld för att jag mår så här och därmed inte orkar. Hade jag bara skärpt mig och gått ner i vikt hade jag kanske orkat. Ja menar
cancertröttheten kan väl fan inte sitta i hur länge som helst?!
Nu ska jag till jobb, får gråta i bilen dit. Va e de ja brukar säga:
Bryt ihop och gå vidare!