Cancer upphov till ödmjukhet?

Har fått mig en tankeställare. I helgen när jag jobbade hade jag ett mkt intressant samtal med en kollega (en i järngänget). Vi pratade om min blogg, jag var förvånad över att han läste den. Hade ingen aning om det nämligen.
Vi kom in på varför jag började blogga för snart 3 år sedan (på den tiden på aftonbladet) och därefter på min sjukdom. Han frågade mig hur det känns att ha cancer.
Svår fråga, mkt svår fråga. Jag kände ju inte av mina knutor, det jag har känt av är biverkningar av behandlingen och därefter cancertröttheten.

Sen sa han något jag tänkt mkt på, han upplevde mig förändrad under de 2 åren vi jobbat ihop. Första gången vi träfades uppfattade han mig (sorry om jag inte citerar dig ordagrant....) som mer irritabel och avståndstagande. Nu tycker han jag är mer ödmjuk (tror det var det ordet du använde).
Jag blev mkt förvånad, för i min värld har jag inte alls visat mitt dåliga mående utåt. Ingen har signalerat att de märkt på mig att jag mått dåligt. För 2 år sedan mådde jag allt annat än bra pga alla hormoner jag fick via tabletter och injektioner (antihormoner). Jag var svårinställd och hade mkt biverkningar som jag hade svårt att förlika mig med eftersom de påverkade mitt liv så mkt som de gjorde.
Jag tog inte alls illa vid mig utan var glad att han sa något. Det gav mig helt klart en tankeställare.
Överlag känner både jag och min familj att vi blivit mer ödmjuka för vad livet har att ge. Bagateller har inte lika stort utrymme i våra liv som tidigare. Jag har pratat om detta tidigare, vissa saker gör man för att man måste andra för att orka. Så enkelt är det.

För inget blir bättre än du gör det! Så tack för tankeställaren!

Ikväll jobbar järngänget igen. KUL!

Ännu en award!!!

Jag blir lika glad varje gång!


Denna fick jag av Annsan som så generöst delar med sig på sin blogg. Har du inte varit inne hos henne är det verkligen på tiden!

Jag skickar vidare denna till Lena som jag just fått kontakt med via nätet. Vi pratar jätteofta via msn och jag får nästan abstinens när vi inte chattat på ett tag :)
Vill också ge den till Malin och Mrs Mulatt av samma anledning

Jag är fortfarande lite låg, jag vet att det märks på mina inlägg. Tack B för ditt mail :)
Det är lite mkt just nu vad gäller sonens skola, något som tär enormt på mitt inre.
Dessutom känner jag av mitt fatigue en del. Är väldigt trött, trots att jag vilar mkt. Jag tankar verkligen mina batterier men det känns aldrig tillräckligt.
Nu ska jag ut på långtur med lillan, ska bli skönt trots den hemska dimman.

Våren är här

Morron på er ute i etern. Klockan ringer tidigt idag igen, 05,00 o tröttheten gör sig till känna. La mig 21,15 igår o ändå så här trött. Förstår inte......äter ordentligt, ute o går raskt dagligen med Alice, lägger mig tidigt, tar mina uppiggande preparat....o ändå så här trött.
Börjar fundera om det är fatigue som kommer ikapp mig....

Igår försökte jag sitta o förbereda inför den stora festen till helgen. Har massor som ska fixas, men jag orkade inte. Får helt enkelt sänka min egen ribba just nu för att inte gå under av mina egna krav. Min man brukar säga att det finns ingen som har så höga krav på mig som jag själv...det stämmer.

Det som är underbart är att det är VÅR i Malmö! Underbart! Snödroppar och Tussilagon överallt i rabatterna. Härligt!

Nu är det dags att springa till bussen
Ha en finfin dag!

Trötthet vid cancer

Jag är så trött så trött så trött....hur mkt jag än vilar, hur tidigt jag än lägger mig har jag ändå denna konstanta tröttheten i kroppen. Frustrerande när knoppen ibland är pigg men kroppen dödstrött.
Fatigue kallas tillståndet och är vanligt i min situation. Det är svårt att förklara den fullständiga kraftlöshet som uppstår. Den är ibland så överväldigande och energi räcker helt enkelt inte till. Inte ens till saker man älskar göra, sånt som brukar ladda ens batterier. Koncentrationen tryter och jag känner ibland att det är svårt att hänga med i ett vanligt samtal. Med en allert och krävande 6-åring är detta svårt. Han kräver snabba svar på alla sina frågor.....och tro mig-de är MÅNGA! Haha....

Jag har fått förklarat för mig att tröttheten beror på cancern i sig och de behandlingar och efterföljande sjukdomar den för med sig. Oron över sjukdomen tar också en hel del energi även om jag gör så gott jag kan för att fokusera på annat.
Tröttheten gör ju även att jag inte orkat träna som jag vill eller planerar, något som i sin tur också bidrar till att jag inte precis blir piggare....
Immunförsvaret är kasst, X-antal luftvägsinfektioner och lunginflammationer sätter spår.

Jag har kollat lite bland forskningen som finns tillgänglig och det som ska vara bästa medicinen är regelbunden fysisk aktivitet. Detta får jag ju genom mina dagliga promenader med Alice. Sen ska man visst be om hjälp me.....o där e jag väl inte det bästa föredömet precis.
Maken ställer upp till 150%, så där kan jag inte klaga, men han jobbar också heltid och är trött som alla andra föräldrar till barn i Alexanders ålder.

Fastän jag vet allt detta nu så känner jag ändå en inre stress till att orka och hinna med allt jag brukar, allt jag vill.
En väninna till min har sedan några år tillbaka en städerska en gång i veckan, hon tjatar på mig att jag också ska anställa henne. Haha, that'll be the day. Jag skulle ju behöva städa här hemma innan hon kom hit, inte fan ska någon annan städa upp min skit. Icke sa nicke.

Jag vet att många i min/vår omgivning har reagerat på att jag verkar ointresserad eller har blivit asocial de senaste åren. Det stämmer. Förr var jag och maken mer sociala än nu. Vi hade ofta fester eller andra roliga tillställningar. Vi ordnade än det ena och än det andra hela tiden. Men jag orkar inte hålla det tempot nu. Tanken på att vara i ett rum med massa folk som snackar i mun på varandra och kanske med musik i bakgrunden får det till att snurra i skallen på mig.
Vissa i bekantskapskretsen har inte klarat av att acceptera att jag just nu inte orkar, de har tagit det personligt och till sist har det lett till att vänskapen har runnit ut i sanden. I början blev jag ledsen, det skapar ju ett tomrum. Men nu vet jag att de vänner som finns kvar är äkta, och inte bara till låns när det är kul.

Jag har haft tur som har en väldigt förstående och stöttande chef. Hon har gjort det möjligt för mig att jobba under hela min sjukdoms period. När jag har behövt vara hemma har det aldrig varit något problem. Mina kollegor har visat förståelse när koncentrationen inte varit på topp, låtit mig få andra arbetsuppgifter mm.

Suck, nu har jag fått gnälla av mig så det räcker och blir över.
Maken kom precis hem från den stora konferensen hans företag håller här i Malmö så nu ska jag ut i snål blåsten med Alice så han får äta i lugn o ro innan sonen ska huttas i bingen.