Cancer upphov till ödmjukhet?

Har fått mig en tankeställare. I helgen när jag jobbade hade jag ett mkt intressant samtal med en kollega (en i järngänget). Vi pratade om min blogg, jag var förvånad över att han läste den. Hade ingen aning om det nämligen.
Vi kom in på varför jag började blogga för snart 3 år sedan (på den tiden på aftonbladet) och därefter på min sjukdom. Han frågade mig hur det känns att ha cancer.
Svår fråga, mkt svår fråga. Jag kände ju inte av mina knutor, det jag har känt av är biverkningar av behandlingen och därefter cancertröttheten.

Sen sa han något jag tänkt mkt på, han upplevde mig förändrad under de 2 åren vi jobbat ihop. Första gången vi träfades uppfattade han mig (sorry om jag inte citerar dig ordagrant....) som mer irritabel och avståndstagande. Nu tycker han jag är mer ödmjuk (tror det var det ordet du använde).
Jag blev mkt förvånad, för i min värld har jag inte alls visat mitt dåliga mående utåt. Ingen har signalerat att de märkt på mig att jag mått dåligt. För 2 år sedan mådde jag allt annat än bra pga alla hormoner jag fick via tabletter och injektioner (antihormoner). Jag var svårinställd och hade mkt biverkningar som jag hade svårt att förlika mig med eftersom de påverkade mitt liv så mkt som de gjorde.
Jag tog inte alls illa vid mig utan var glad att han sa något. Det gav mig helt klart en tankeställare.
Överlag känner både jag och min familj att vi blivit mer ödmjuka för vad livet har att ge. Bagateller har inte lika stort utrymme i våra liv som tidigare. Jag har pratat om detta tidigare, vissa saker gör man för att man måste andra för att orka. Så enkelt är det.

För inget blir bättre än du gör det! Så tack för tankeställaren!

Ikväll jobbar järngänget igen. KUL!