Vikten av återhämtning

Vi är många som upplever stress på flera områden i livet: privat eller/och på jobbet/skolan mm. Vi har höga krav på oss själva, håller högt tempo för att hinna med så mycket som möjligt på de timmar som vi håller oss vakna. Många känner sig konstant trötta.
En annan typ av stress för kroppen är sjukdom, fysisk eller psykisk. Cancer är en sådan stress. Den tär både på kroppen och på psyket. Kroppen försvagas av operationer och behandlingar samt inte alltför sällan efterslängande infektioner. Ångest och oro för framtiden tär på psyket.

Jag förstår att vi alla hanterar denna stress på olika sätt, finns inget rätt eller fel eftersom vi alla är olika. Det som jag tror alla är överens om är att sömn är A o O. Både kroppen och knoppen behöver denna näring som sömnen ger.
För min del har återhämtning inneburit vardag. Låter kanske konstigt, men det är vad jag har behövt. Jag har behövt hänga upp livet på "rutiner" som jag inte varit villig att rucka på. Nu menar jag inte tvätta, städa o sånt. Detta är för mig "måsten" ....de ger ingen näring. När jag säger vardag och rutiner så har det för mig inneburit jobba (så mkt jag orkat, men bortsett från kortare sjukskrivningar har jag kunnat jobba 100%) hämta sonen från dagis/fritids och sen gå hem och "bara vara". Allt annat har fått stå åt sidan. Inga fester, inget flängande hit eller dit på massa tjaffs som i många fall är för andras skull.
Nope, all tid la jag på mig själv och min närmsta familj. Varför? Jo detta gav mig näring.
Där är vi alla olika, men detta har funkat för mig.
Vi skaffade också hund som en del i min återhämtning. Att gå ut med henne har gett mig många timmar där jag kunnat kombinera fysisk aktivitet med att "rensa skallen". Något som är oerhört givande, rena terapin!

Att anpassa sig till det som hänt, de nya erfarenheter man gjort eller det man omvärderat tar på krafterna. Det är viktigt att hitta vad som ger näring för just DIG!
Sömn och vila är oerhört viktigt, kan inte nog understryka detta. Och med vila menar jag att göra absolut ingenting. Idag känns det som något många av oss måste öva på för vi "ska bara"...

Många har också en väldigt aktiv fritid. Det är inte lika okej att slöa framför tv'n eller slappa i soffan och läsa en bra bok. Kroppen behöver båda två, men ofta glömmer vi bort den sistnämnda för den får oss att kännas oss "onyttiga".
Jag har fått lära mig koppla av, att låta tvätten ligga, städningen vänta eller bli delegerad. I början när jag blev sjuk hade jag inget val. Kroppen var så trött, såååå trött att jag inte hade något val än att lägga mig. Nu när jag lärt mig det, vill jag inte vara utan min vila. Det räcker med att sträcka ut sig på soffan 30 minuter efter jobbet, lägga upp benen och låta kroppen falla in i en annan rytm. Jag brukar ligga och prata med min son, om vad som hänt i skolan, vad han gjort, vem han lekt med, vad som händer imorgon osv.
Sen har jag ett helt annat lugn när det är dags att fixa med middagen. Känns skönt. Önskar att jag lärt mig detta för länge länge sen.

Olika aktiviteter ger olika sorters återhämtning.

Pliktaktiviteter
"Hemmamåsten” som att betala räkningar, hushållsarbete och barntillsyn som kräver att vi tänkter och planerar. Samma delar av hjärnan som behövs i det vanliga arbetet används. Pliktaktiviteter kan motverka återhämtning.

Lågansträngningsaktiviteter
TV-tittande, bläddra i tidning, slöa på soffan. Det här är den ideala återhämtningen för människor med stress, beslutsfattande och problemlösning i arbetet.

Sociala aktiviteter
Att umgås. Effekterna är både resursuppbyggande och minskar belastningen. Socialt stöd är viktigt för god återhämtning. Vissa sociala aktiviter, som mer bygger på måsten än på uppriktigt intresse, kan däremot ha motsatt effekt.

Fysisk aktivitet
Träning, promenader etc. Ger bra återhämtning om man har mentalt ansträngande arbete. Hjärnan får ta paus från arbetslivets problem.

Hur låter du din kropp återhämta sig?

Trötthet vid cancer

Jag är så trött så trött så trött....hur mkt jag än vilar, hur tidigt jag än lägger mig har jag ändå denna konstanta tröttheten i kroppen. Frustrerande när knoppen ibland är pigg men kroppen dödstrött.
Fatigue kallas tillståndet och är vanligt i min situation. Det är svårt att förklara den fullständiga kraftlöshet som uppstår. Den är ibland så överväldigande och energi räcker helt enkelt inte till. Inte ens till saker man älskar göra, sånt som brukar ladda ens batterier. Koncentrationen tryter och jag känner ibland att det är svårt att hänga med i ett vanligt samtal. Med en allert och krävande 6-åring är detta svårt. Han kräver snabba svar på alla sina frågor.....och tro mig-de är MÅNGA! Haha....

Jag har fått förklarat för mig att tröttheten beror på cancern i sig och de behandlingar och efterföljande sjukdomar den för med sig. Oron över sjukdomen tar också en hel del energi även om jag gör så gott jag kan för att fokusera på annat.
Tröttheten gör ju även att jag inte orkat träna som jag vill eller planerar, något som i sin tur också bidrar till att jag inte precis blir piggare....
Immunförsvaret är kasst, X-antal luftvägsinfektioner och lunginflammationer sätter spår.

Jag har kollat lite bland forskningen som finns tillgänglig och det som ska vara bästa medicinen är regelbunden fysisk aktivitet. Detta får jag ju genom mina dagliga promenader med Alice. Sen ska man visst be om hjälp me.....o där e jag väl inte det bästa föredömet precis.
Maken ställer upp till 150%, så där kan jag inte klaga, men han jobbar också heltid och är trött som alla andra föräldrar till barn i Alexanders ålder.

Fastän jag vet allt detta nu så känner jag ändå en inre stress till att orka och hinna med allt jag brukar, allt jag vill.
En väninna till min har sedan några år tillbaka en städerska en gång i veckan, hon tjatar på mig att jag också ska anställa henne. Haha, that'll be the day. Jag skulle ju behöva städa här hemma innan hon kom hit, inte fan ska någon annan städa upp min skit. Icke sa nicke.

Jag vet att många i min/vår omgivning har reagerat på att jag verkar ointresserad eller har blivit asocial de senaste åren. Det stämmer. Förr var jag och maken mer sociala än nu. Vi hade ofta fester eller andra roliga tillställningar. Vi ordnade än det ena och än det andra hela tiden. Men jag orkar inte hålla det tempot nu. Tanken på att vara i ett rum med massa folk som snackar i mun på varandra och kanske med musik i bakgrunden får det till att snurra i skallen på mig.
Vissa i bekantskapskretsen har inte klarat av att acceptera att jag just nu inte orkar, de har tagit det personligt och till sist har det lett till att vänskapen har runnit ut i sanden. I början blev jag ledsen, det skapar ju ett tomrum. Men nu vet jag att de vänner som finns kvar är äkta, och inte bara till låns när det är kul.

Jag har haft tur som har en väldigt förstående och stöttande chef. Hon har gjort det möjligt för mig att jobba under hela min sjukdoms period. När jag har behövt vara hemma har det aldrig varit något problem. Mina kollegor har visat förståelse när koncentrationen inte varit på topp, låtit mig få andra arbetsuppgifter mm.

Suck, nu har jag fått gnälla av mig så det räcker och blir över.
Maken kom precis hem från den stora konferensen hans företag håller här i Malmö så nu ska jag ut i snål blåsten med Alice så han får äta i lugn o ro innan sonen ska huttas i bingen.

Genomförkyld

Det bara kom över mig igår kväll. Blev så oerhört trött och sen pang (!) så va näsan genomtäppt och halsen svullen.
Idag kan jag knappt svälja. Har försökt få ner hett te med honung, men det går sådär. Att äta är inte ens att tänka på just nu. Inser ju vad detta kan vara så jag har ringt Läkargruppen och väntar nu på att de ska återkomma, annars hade jag legat i bingen.
Skallen värker, musklerna ömmar och näsan snörvlar. Suck så eländigt det kan bli.

Vägde mig imorse, -7 kg sedan starten i början av oktober. Hade hoppat jämfota om ja orkat, men det gör för ont i kroppen. Får göra ett mentalt jämfotahopp.

För er som undrar så jo....jag har sjukat mig från jobb idag. Motvilligt men nödvändigt.

Nu ringer det

Viktigt att inte känna sig sjuk

Under de 2 år som gått har jag fått mediciner som gjort att jag mer eller mindre mått dåligt från och till. Hormontabletter och injektioner som fått kroppen ur balans. Jag har känt mig sjuk, fastän cancern varit borta. Sen har den kommit tillbaka.....o nu är den bortopererad igen.
Det som väntar nu är förebyggande behandling, för att den inte ska komma tillbaka. Det är viktigt för mig att jag inte känner mig sjuk, för att orka gå vidare.
Det var en av anledningarna till att jag vägrade läggas in ett dygn innan op OCH stanna kvar ett dygn efter! Har väl aldrig känt mig så sjuk som när jag kommer in på onkologen! Nog för att alla är underbara, snälla, förstående och duktiga. Det sitter i väggarna, eller så är det psykologiskt.

Men en sak är säker, jag är inte min sjukdom! Jag försöker att inte se min själv inte som drabbad eller som sjuk. Jag försöker se och känna mig frisk.
Vissa dagar är detta lättare än andra. Just nu har jag rätt ont...då gör sig sjukdomen påmind. Lättare blir det när bandagen åker av och svullnaden lagt sig.