Till min son!

När du blir stor vill jag du ska veta:

Jag älskade dig tillräckligt för att tjata, för att få reda på vart

du skulle, med vem och hur dags du skulle komma hem.

Jag älskade dig tillräckligt för att låta dig snava, falla och

misslyckas så att du lärde dig att stå själv.

Jag älskade dig tillräckligt för att hålla tyst och låta dig

själv upptäcka att din nyvunne vän var falsk.

Jag älskade dig tillräckligt för att stå och vaka över dig i

två timmar medan du städade ditt rum, ett arbete som hade

tagit mig en kvart.

Jag älskade dig tillräckligt för att strunta i att alla andra får.

Jag älskade dig tillräckligt för att inte tolerera näsvishet och

dåligt uppförande.

Jag älskade dig tillräckligt för att tvinga dig tillbaka till

affären med en chokladkaka med ett bett och erkänna:

Jag har stulit den här.

Jag älskade dig tillräckligt för att räkna ut att du ljög om

att festen var föräldrar fri och sedan förlåtit dig för det efter

att ha konstaterat att jag hade rätt.

Jag älskade dig tillräckligt för att acceptera att du är den

du är och inte den jag skulle vilja att du var.

Men framför allt älskade jag dig tillräckligt för att säga nej

när du hatade mig för det. Och det var svårast av allt.