Jag VILL bli en konstruktiv egoist!

Tur det inte är måndag och jobbedags för min kropp och mina ögonlock är trötta....riktigt mkt. Blir inte bättre av en massa måsten som skall göras, sista målningen skall avslutas idag och det ligger på min lott. Nu gillar jag att måla, men just idag är jag inte mentalt inställd på det....men men, sånt är livet, eller hur?!

Jag nyser konstant och det är inte allergi, för mina bihålor töms konstant på en massa gojs. NÄR JAG SKA BLI FRISK?! Har inte orkat träna, och då pratar vi inte om att jag inte giter utan kroppen är totalt slut. Jag brukar kunna pressa mig (vilket många bannar mig för....) men jag är fullständigt slut. Den här j*vla bonnaförkylningen har "snott" över 1 vecka av mitt liv och av min egen utmaning till mig själv - Fitness Fighten/Kick start! Faaaaaaaaaaaaan!
Jag lovade mig själv att inte klanka ner på mig själv för att jag inte tränat (pga sjukdom) eftersom jag gjort mitt yttersta för att hålla kosten, men det är svårt, när "diktiga flickan" pratar inombords och drar fram den dåliga självkänslan. Huvudet säger å ena sidan att jag gör rätt som vilar kroppen, medan en annan del som är djupare rotad säger att detta inte duger - skärp dig och sätt igång! Fattar ni va jag pratar om?

Just nu vill jag helst av allt bara avboka allt i min kalender en månad framöver och förbli hemma....men vad hjälper det? Då kommer det dåliga samvetet fram för att jag inte är social och umgås med mina vänner. Jag läste en bra artikel härrom dagen....man skulle bli konstruktiv egoist...jag VILL bli en sådan. Att KÄNNA det jag VET.....Suck! Varför ska det vara så svårt?
Just nu vill jag bara slänga in handduken till ALLT o skita i allt slit, för det är ett konstant slitgöra att gå ner i vikt, träna och behålla viktnedgången. Det är fan ingen dans på rosor.....

Duktig flicka

Att få full pott på "prov" är något jag alltid eftersträvat. Nu fick jag också full pott....vilket i det här fallet inte är något bra.
Att vara duktig = att duga i min inre värld. När jag skriver det så SER jag hur sjukt det är, men känslan finns där lika väl.
Jag har fått till mig att jag ständigt strävar att få den självkänsla jag saknar och det är därför jag har så höga krav på mig själv. Prestation och yttre bekräftelse blir en drivkraft för att försöka upprätthålla någon form av självkänsla. Jag trampar runt och försöker hitta svaret på "när är det nog?"

Duktig mamma, duktig fru, duktig dotter, duktig syster, duktig moster, duktig svägerska, duktig faster, duktig vän, duktig svärdotter, duktig kollega, duktig granne, duktig duktig duktig.....just nu står mig ordet och begreppet upp i halsen.
Det håller inte längre....att försöka kompensera den inre bristen med att utåt sätt försöka balansera tillvaron på irrationellt sätt. Att vara efterklok är alltid lätt, men insikten är nödvändig även om den är svår, mkt svår.
Det som gäller nu är att ta ansvar för mitt mående - mitt liv. Jag har tagit alla de steg i den riktningen jag kan ta, steg som är och har varit svåra. Tiden får göra sitt, jag mitt. Vad som sen händer återstår att se.