Det kommer över mig....varesig jag vill eller ej....tankarna.....de hemska, de mest förfärliga..... att JAG inte finns här en dag för mina närmsta, ffa min son.
Det fanns en tid då den möjligheten var möjlig. Den möjligheten tillintetgjorde mig. Både vad gällde min son och make, och naturligtvis resterande familj.
Jag hade TUR. Jag är tillhör "statistiken", som överlever....även omgång 2.
TACK!!!
Det har hänt av o till att jag fått till mig att jag "haft tur".....jo tack. Jag vet. Tro mig. Jag vet!
Många säger sig känna mig. Det vet hur jag är...."du e ju du, Katta..du klarar allt".... eller annat liknande. Men NÄÄÄÄÄ, ni har fantamig inte en aning.
Vet ni.
Jag är en kvinna, som gift sig med en man som orkar och klarar av att hantera hur jag är och hur jag mår.....oavsett tillstånd. Ni som vill passa på att skämta, gör det nu, för det är er enda chans.
Jag har haft turen att träffa min själsfrände. Nä, han är på långa vägar inte perfekt och vi har gått igenom våra kamper (fler än ni tror och någonsin kommer förstå)..
I år firade vi 15-årig bröllopsdag. Förlåt men jag vet inte var tiden tagit vägen! Vi har en fantastiskt begåvad, vacker och helt underbar son som i år fyller 13. Det var inte utan hjälp vi FICK honom. Han är en gåva. Till oss och som någon en gång sa, en gåva till omvärlden....för den han kommer ge och åstadkomma mer än någon annan. Tack!
Som psyksyrra har jag arbetat mkt med PTSD, posttraumatiskstresssyndrom. Att det skulle (ev) drabba mig hade jag aldrig trott.
Jag drabbades av kraftig fatigue efter min cancer.
Har hört att det även visas att cancerpatienter uppvisar symptom av PTSD, vilket när jag tänker efter inte är så konstigt.
Maken min säger att han märker när jag mår dåligt för att jag fått ett cancerbesked från någon nära. Jag tycker jag är som "vanligt".....
Han säger jag blir mer inåtvänd, drar mig tillbaka och vill inte prata. Jag säga att jag inte kan....jag"har inget att säga".
Sanningen är den är att jag inte VET vad jag ska säga.
Hur beskriver man något man själv knappt greppar?
Hur berättar man för sin livskamrat att ens värsta mardröm blivit sann för någon annan och just JAG haft turen att slippa? Slippa se alla mina uppgjorda planer gör min egen begravning. Slippa möta det värsta ödet någonsin.....behöva säga adjö till sitt enda barn, till sin make, föräldrar, syskon och syskonbarn med föräldrar samt svärföräldrar.
Ni kan inte ana hur många ggr jag visualiserat min egen begravning. Alla sömnlösa nätter jag legat och våndats över att ev inte få vara med "di mina". Kommer där ens någon till min begravning utan mina närmsta?
Jag har gått i KBT av olika anledningar, och en av slutsatserna var att cancer (oavsett art) faktiskt kan frambringa reaktioner liknande PTSD.
Något jag måste jag erkänna jag märkt. Varje gång jag hör att någon i min närhet eller i liknande livssituation som jag drabbas faller jag ihop. Jag vill inte, men kroppen lyder inte"
Jag typ "stannar upp" i sinnet.
Allt kommer tillbaka.
Alla demoner, alla destruktiva tankar, allt ont.....
Vet ni att jag faktiskt planerat hela min begravning i förväg så min make inte skulle behöva oroa sig? Sjukt eller medmänskligt?
Anledningen till inlägget är väl att för snart en månad sedan fick jag reda på att att en mkt nära väns bror somnade in till följd av en hjärntumör. Jag hade den stora äran att efter hans önskemål sjunga Oh Happy Day på hans bröllop, vilket jag också gjorde.
Hans syster är en av mina äldsta vänner. Vi hörs inte varje dag men när vi gör det känns det som "typ igår.."
Demonerna kommer upp direkt.....jag kramas och säger vad som krävs sen åker jag hem och faller ihop sen när jag kommer hem.....
Det kunde varit JAG! Det kunde varit jag!
Det kunde varit maken som stått där och planerat min begravning.........fy (förlåt) FUCKING FAAAAN för CANCER!!!
Hur mkt ska man behöva orka med som människa? Jag önskar fan jag vore Harry självaste Potter så jag kunde fördriva de jävla demonerna dit de hör hemma!
Fuck cancer. Punkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar