Sidor

torsdag 8 november 2007

Psykfall ett led i bearbetningen?!

Att repa sig efter en cancerdiagnos tar tid. Att repa sig är en process. Man måste genomgå alla steg, för att nå målet. Går inte att hoppa över något steg, för då kommer man ej vidare. Även om jag önskar jag kunde det och bara återgå till det normala igen. Så som det var innan sjukdomen.

Innan jag blev sjuk var jag en väldigt social och utåtriktad person som hördes och syntes då jag kom in i ett rum. Jag älskade mitt jobb med makeup och hudvård, planerade en karriär inom området. Sjuksköterskeyrket skulle få vila.
I det forumet var jag i mitt esse. Jag älskade varje minut, jag njöt av att få hjälpa andra nå sin fulla potential genom att dela med mig av mina kunskaper, mina tips och råd vad gällde konsultjobbet, produkterna och kundkontakten.
När jag blev sjuk klarade jag ej av det. Orkade ej med allas frågor, blickar och särbehandlingen som kommer hand i hand med diagnosen. Jag klarade inte av att vara representativ inför kunderna. Jag kände mig inte fräsch längre. Tappade hår, både av hormoner, strålning och stress. Huden blev matt och livlös och makeup kan förvisso göra underverk....men om man inte strålar inifrån spelar det ingen roll hur mkt foundation du lägger.....
Jag pausade allt. La all tid på mig själv och familjen.

Tiden gick, processen fortskred. Efter att behandlingar avslutas och "vardagen" ska fortlöpa fram till friskförklarandet gäller det att försöka återgå till det normala....vad det nu än är.
Steg 1....bryta min isolering som jag ådragit mig.....faktumet att jag blivit en skygg, grå liten mus är jobbigt att inse. Jobbigt eftersom omgivningen förväntar sig samma person som innan diagnosen. Jobbigt att försöka leva upp till. Orkar inte förklara för alla heller....skäms jag? Kanske.... Är jag ledsen över faktumet? Mkt!

Ett försök i somras att återgå till mitt gamla konsultjobb misslyckades radikalt...jag blev sittandes utanför lokalen. Klarade inte av att gå in. Ångesten klumpade sig i halsen och jag vände på klacken (japp, den högklackade) och åkte hela vägen hem...på bussen till på köpet. Bara det var en pärs.
Sedan dess har jag inte varit där. I tisdags gjorde jag ett nytt försök. Men jag valde att komma dit som gäst, utan konsultklädsel. Lämna min konsultroll hemma. Träffa kollegorna utan krav..... jag kom dit med drarrande knä. Fick många varma och omtänksamma kramar av kära kollegor som hade många välmenade frågor. Många undrande blickar. Alla hade samma spörsmål: När kommer du tillbaka? Vi saknar dig så.
Jag kan inte svara på frågan. Vill bara ta mig igenom kvällen.
Sätter mig längst bak i lokalen, observerar gäster, konsulter, directors och modeller. Jag fylls av en känsla av saknad. Ser konsulter på frammarsch, i samma takt som jag för ett år sedan. Ser samma glöd i deras ögon som jag en gång kände. Känner igen varje steg de tar med sina gäster, alla tips/råd.
Kvinnan som håller i glamour-klassen (temat för kvällen) gör det suveränt, vant, tydligt och inspirerande. Jag suger åt mig hennes glädje. Vet hur det är att stå där framme, har gjort det så många gånger själv. Vilken kick att se alla förväntansfulla ansikte, se hur de förvandlas från vardagsbleka människor till färgsprakande (smakfullt sådana) kvinnor med glittrande blick och leende på läpparna.
Jag längtar tillbaka, men tanken på att stå där framme är så skräckinjagande att jag kan känna tårarna bränna bakom ögonen.
Jag blir tillfrågad om jag inte kan stanna på konsult timmen, jag är saknad. Men jag kan inte. Vill bara hem till maken. Vill bara hem, hem till min trygghet. Hem och bli kramad. Hem och få reda på att allt kommer bli bra. HEM!
På vägen gråter jag, ser mitt gamla liv - kommer det någonsin bli jag igen? Idag känns det inte så.
Jag får stanna bilen, för jag kan inte se vägen för alla tårar.
Jävla process! Man måste ta sig igenom alla steg, annars kommer man inte vidare. Hur många gånger har jag inte sagt detta till mina patienter? Som psyksköterska kan jag detta på mina 5 fingrar. Som bröstcancerdrabbad småbarnsmamma är alla kunskaper som bortblåsta - jag känner endast. Endast ångesten är närvarande.

Känner att jag är på väg att bli ett psykfall som ett led i min bearbetning.............

9 kommentarer:

alexandra sa...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Blr ledsen när jag läser hur du mår. Det är många led i den här sjukdomen. Både innan, under och efter. Tror kanske att man aldrig kommer att bli densamma som förr. Skickar i alla fall en stor varm kram!
Alexandra

Vicke sa...

Svar; Jag är inte med på bloggportalen, och jag ska läsa bloggen du har skrivit när jag är lite piggare!
Vicke

Niki Loong sa...

Sänder varma kramar. Det kommer att bli bra, du kommer tillbaka. Men det tar olika tid för olika kvinnor. Du tänker för mycket på sånt negativt som skulle kunna sätta käppar i hjulet för din rehabilitering. Det känns som om spiralen är inåt- och nedåtgående och du måste försöka vända det. Du HAR ju glöden inom dig! Var inte rädd för att dra fram den i ljuset igen. Ta myrsteg. Man behöver inte kliva på i sjumilastövlarna! Ta det i din takt. Åk dit och lyssna när du orkar. Sug i dig av positivismen, kravlöst som åskådare. Låt dig bli sminkad rent av! Försök samåka med maken, så du slipper ta bussen hem. Man mår ju inte bättre av att sitta och gråta på bussen, till medtrafikanternas beskådande. Du har kraften, det gäller bara att hitta en flik av den så du kan börja nysta i rätt riktning. Miljarder kramar kommer här
Svar: Klart du inte ska skämmas. Du har rätt att betala tusen spänn (per år och person) utan att behöva betala arbetsgivaravgifter och sociala avgifter. Blir det mer än tusen så kan din man betala den andra tusingen

Mrs Mulatt sa...

Massa kramar gumman! Och vet du.. trots att vi aldrig träffats irl så jag är jag övertygad om att du en dag kommer vara tillbaka. Låt bara tiden ha sin gång, och låt ingen pressa dig eller försöka stresa fram det. Och framför allt.. Pressa inte dig själv! Ta den tid du behöver.. Din viktigaste uppgift nu är att bli frisk, inget annat!!! Och de enda som har rätt till lite av din tid och uppmärksamhet (när du orkar) det är din man och din son! Allt annat f¨r ha sin gång! Men du kommer stå där framme igen, en vacker dag. Självsäker och stark. Med dina klackar, dina dolce bågar och det varmaste leenede och ögon någon kan hitta. Och då kommer du glömma vägen du fick gå för att ta dig dit!

Kramar om

Char-lotte sa...

Tittar in med en stor Kram...., förstår dina tankar och känslor..., men Vet också att du kommer att vara på banan igen...., men det måste få ta sin tid!!

Kramar/C

Syster Yster sa...

Ja inte har jag haft cancer men jag förstår och kan ändå känna din känsla när du så tydligt beskriver hur det var!
Att gå i väggen dör man inte av men likt förbaskat så har det tagit mitt liv ifrån mig! Mitt yrke, min stolthet! Om jag kommer tillbaka vet jag inte idag. Och det värsta ärr att just nu struntar jag i det. För jag måste ta hand om mig själv och det gör jag. Jag önkskar och hoppas att även DU kan tänka så. För när du är redo så finns världen kvar där utanför. Kramar

Liv sa...

Åh, vännen.. Ibland vet jag inte vad jag ska skriva.. Men jag tror verkligen att du kommer tillbaka igen.

Tänker på dig och skickar massor med varma kramar!!!

GSM sa...

Fan vad jävla bra beskrivet!

MÅNGA MÅNGA KRAMAR och du fixar det gumman!

HelenaQ sa...

Om man är med om och går igenom det du går och gått igenom så...

Det är ingen liten händelse..utan en stor som medfört en del tankar och ..kanske att en del värden förändrats.

Ge dig själv den tid som krävs..en tegelsten i taget.. inte tio så ska du se att du fixar det.

*övertygad*

Skickar en styrkekram

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...