Psykfall ett led i bearbetningen?!

Att repa sig efter en cancerdiagnos tar tid. Att repa sig är en process. Man måste genomgå alla steg, för att nå målet. Går inte att hoppa över något steg, för då kommer man ej vidare. Även om jag önskar jag kunde det och bara återgå till det normala igen. Så som det var innan sjukdomen.

Innan jag blev sjuk var jag en väldigt social och utåtriktad person som hördes och syntes då jag kom in i ett rum. Jag älskade mitt jobb med makeup och hudvård, planerade en karriär inom området. Sjuksköterskeyrket skulle få vila.
I det forumet var jag i mitt esse. Jag älskade varje minut, jag njöt av att få hjälpa andra nå sin fulla potential genom att dela med mig av mina kunskaper, mina tips och råd vad gällde konsultjobbet, produkterna och kundkontakten.
När jag blev sjuk klarade jag ej av det. Orkade ej med allas frågor, blickar och särbehandlingen som kommer hand i hand med diagnosen. Jag klarade inte av att vara representativ inför kunderna. Jag kände mig inte fräsch längre. Tappade hår, både av hormoner, strålning och stress. Huden blev matt och livlös och makeup kan förvisso göra underverk....men om man inte strålar inifrån spelar det ingen roll hur mkt foundation du lägger.....
Jag pausade allt. La all tid på mig själv och familjen.

Tiden gick, processen fortskred. Efter att behandlingar avslutas och "vardagen" ska fortlöpa fram till friskförklarandet gäller det att försöka återgå till det normala....vad det nu än är.
Steg 1....bryta min isolering som jag ådragit mig.....faktumet att jag blivit en skygg, grå liten mus är jobbigt att inse. Jobbigt eftersom omgivningen förväntar sig samma person som innan diagnosen. Jobbigt att försöka leva upp till. Orkar inte förklara för alla heller....skäms jag? Kanske.... Är jag ledsen över faktumet? Mkt!

Ett försök i somras att återgå till mitt gamla konsultjobb misslyckades radikalt...jag blev sittandes utanför lokalen. Klarade inte av att gå in. Ångesten klumpade sig i halsen och jag vände på klacken (japp, den högklackade) och åkte hela vägen hem...på bussen till på köpet. Bara det var en pärs.
Sedan dess har jag inte varit där. I tisdags gjorde jag ett nytt försök. Men jag valde att komma dit som gäst, utan konsultklädsel. Lämna min konsultroll hemma. Träffa kollegorna utan krav..... jag kom dit med drarrande knä. Fick många varma och omtänksamma kramar av kära kollegor som hade många välmenade frågor. Många undrande blickar. Alla hade samma spörsmål: När kommer du tillbaka? Vi saknar dig så.
Jag kan inte svara på frågan. Vill bara ta mig igenom kvällen.
Sätter mig längst bak i lokalen, observerar gäster, konsulter, directors och modeller. Jag fylls av en känsla av saknad. Ser konsulter på frammarsch, i samma takt som jag för ett år sedan. Ser samma glöd i deras ögon som jag en gång kände. Känner igen varje steg de tar med sina gäster, alla tips/råd.
Kvinnan som håller i glamour-klassen (temat för kvällen) gör det suveränt, vant, tydligt och inspirerande. Jag suger åt mig hennes glädje. Vet hur det är att stå där framme, har gjort det så många gånger själv. Vilken kick att se alla förväntansfulla ansikte, se hur de förvandlas från vardagsbleka människor till färgsprakande (smakfullt sådana) kvinnor med glittrande blick och leende på läpparna.
Jag längtar tillbaka, men tanken på att stå där framme är så skräckinjagande att jag kan känna tårarna bränna bakom ögonen.
Jag blir tillfrågad om jag inte kan stanna på konsult timmen, jag är saknad. Men jag kan inte. Vill bara hem till maken. Vill bara hem, hem till min trygghet. Hem och bli kramad. Hem och få reda på att allt kommer bli bra. HEM!
På vägen gråter jag, ser mitt gamla liv - kommer det någonsin bli jag igen? Idag känns det inte så.
Jag får stanna bilen, för jag kan inte se vägen för alla tårar.
Jävla process! Man måste ta sig igenom alla steg, annars kommer man inte vidare. Hur många gånger har jag inte sagt detta till mina patienter? Som psyksköterska kan jag detta på mina 5 fingrar. Som bröstcancerdrabbad småbarnsmamma är alla kunskaper som bortblåsta - jag känner endast. Endast ångesten är närvarande.

Känner att jag är på väg att bli ett psykfall som ett led i min bearbetning.............