När det äter upp dig inifrån

och du stundtals inte kan andas är det svårt att tänka klart. När saknaden är så stor att det känns som om hela ditt inre bara är ett stort hålrum, är det svårt att acceptera att det är så här det kommer att vara.
För insikten har slagit mig att jag inte betyder lika mkt för dig som du för mig.
Det är en fruktansvärd smärta att uppleva men ännu värre ångest att behöva acceptera och förlika sig med.
Jag vet inte om jag vill göra det.......
Men de sömnlösa nätterna blir snabbt till veckor och månader. Kroppen faller i total obalans och inget funkar. Varken mat eller träning, sömn eller vila.
Jag har så  mkt jag skulle vilja berätta, alla fåniga jävla sms jag vill skicka - men som jag raderar varje gång, för jag glömmer att det inte funkar så längre. Varje gång jag tar fram luren för att ringa och sen måste lägga den åt sidan....för vi har inte den kontakten längre. O varje gång måste jag gå undan för att inte visa hur mkt det påverkar mig och hur fruktansvärt ledsen jag är.
Min saknad är enorm och insikten om att behöva arbeta med min acceptans är svår, men det är kanske dags nu?