Dammar av en kär vän....med ångest och cancer som anledning....

Oj oj oj....det var länge sedan jag bloggade och kanske är det dags att "damma av" denna en gång mkt kära domän?

Imorse fick jag ett mess via FB av en för mig mkt speciell och kär vän som kan känt i många år. Vår vänskap har ibland varit intensiv och ibland har det gått lång tid mellan våra möten. Men i alla fall från min sida har Du alltid varit en person jag känt kalla just så, min vän.
Det handlade om en önskan....i samband med att minnas och hedra hennes bror som tyvärr förlorade kampen i en rent ut sagt jävla fucking sjukdom: cancer.

För Er som inte vet om min "resa" vad gäller cancer så började den 2006, strax nån månad efter jag fyllt 30...bröstcancer.
Jag gick igenom alla stadier av sorg, rädsla, ilska, förtvivlan och ångest i alla dess faser du kan föreställa dig.
Operation, behandlingar mm efterföljde....
Sen .....2 år senare....återfall....på det igen....
MEN jag hade tur....6 februari 2013 blev jag friskförklarad och (ta i trä) så är jag frisk än idag.
Jag VET att jag tillhör en av de lyckliga, en av de som haft tur.
Det betyder dock ej att känslorna ovan inte infinner sig då och då....det är trots allt en del av livet.
Jag är inte rädd för dessa känslor längre, att känna och uppleva är inte farligt....det är hur man hanterar det som kan vara mer eller mindre bra.

Att prata om vad jag gått igenom var för mig i början mkt svårt, så pass att jag tom höll det hemligt för även mina närmsta....inte för att jag var orolig för hur de skulle reagera utan för att jag i min"dumhet" ville skona dem, inte vara till besvär....
Jag hade inte en tanke på att de blev ledsna för att de inte fick vara där för mig i min svåra stund....jag ville ju skona dem.....
Jag vet att du som läser tänker "hur puckat e inte det?!" så sant så....men det finns inget rätt eller fel i hur man känner eller reagerar i sådana situationer. Jag reagerade utifrån min personlighet.....värna om mina nära och kära....jag kom i andra hand. Tyvärr är jag lika dag än idag även om jag blivit bättre med åren.

Den 6 februari 2013 fick jag min friskförklaring....en dag jag ALDRIG kommer glömma....jag är tacksam, oändligt tacksam för att jag får vara kvar med mina nära och kära ffa min älskade son som i år fyller 16 bast....han var 3,5 år när jag fick min diagnos första gången. Min make som stått vid min sida i vått och torrt.
Min fantastiska syster som förutom att hon är världen bästa syster yster gett mig 2 fantastiska systerbarn och en svåger som är min son avgudar! Mina fantastiska föräldrar, er kärlek kan jag inte med ord beskriva.

För att återgå till messet jag fick imorse....så fick jag en förfrågan som jag bad om att få återkomma till....även om jag med tiden blivit mer öppen om vad jag varit med om och upplevt så är denna förfrågan mer speciell, mer personlig och betydelsefull. Dels för att den berör personer jag tycker mkt om och har en historia med. Men även att jag kanske ska blotta mig inför personer jag inte känner, face to face. Att sitta och skriva skyddad av en skärm är en sak....att möta andra....se deras reaktioner....är en helt annan sak...

En sak är säker. Cancer drabbar oss alla på olika sätt....den sätter sina spår, den förändrar oss, den påverkar oss alla mer eller mindre.
En sak är dock säker; det är en jävla FUCKING sjukdom.

Med all kärlek till Er

Katarina a.k.a Soulsister

Jag dör inombords,Livet innefattas inte i ett standardformulär 4A

men kan inget säga till min omgivning....för jag vill inte göra dem ledsna.
De senaste veckorna har tagit hårdare på mig än jag trott.....


Fuck cancer

Fy fan att unga människor med små barn o fru ska fråntas detta liv, o andra som gång på gång oss alla veterligen missbrukar sina chanser att återgå till gott liv....tar den chansen....

Är så ledseden. Mina egna jävla demoner.....sedan 2006 spökar o jag blir faaaaaan inte kvitt dem....

fuck jävla cancer!


Begravning
KBT
jobba mig sig själv
återkoppling
verklighetsförankring


Jo tack
jag kan processhelvetet. Det SUGER. Det ingår inte i "planen". Skit samma

Livet innefattas inte i ett standardformulär 4A

Face it

Punkt

Det suger

Funderade länge på om jag skulle eller inte skulle skriva.

Men en container behöver alla.

Mitt insta-inlägg säger en del men ej allt

Jag vet att det är "normalt" att bli känslomässig vid sådana tillfällen. 

Vad många inte fattar är min känslomässiga berg-o-dalbana....

Att allt utgår från den där jävla dagen 2006. Den försvinner inte, aldrig!

Jag har planerat min begravning för att maken skulle slippa det.....att se en kvinna gå igenom det jag visualiserat som min mardröm.....framme vid kistan med sina söner, jag dog inombords. 

Att se en så kär vän (systern) i så stor sorg o hennes familj med dem gör lika ont.

Vacker begravning med respekt från Kommunal/Handels som med trots tårar höll fanorna högt hela vägen.

Musiken var klockren, skrattade tom till när Timbuktu kom ur högtalaren men bröt ihop när finaste Lotta spelade nyckelharpa till fattig bonddräng....

Jag håller mig samman men knappt.

Vi finns här

Vila i frid du som togs från oss på tok för tidigt. 

In och ut....o en flaud nackalusing pu de

Man andas in

Man andas ut

Man (dvs jag) gör allt man kan o litta ti

Men de e fan (förlåt) ente lätt 

Det finns där hela tiden, kommer över en....

Var fan ska en "sketen arbetarunge" som jag göra mig av allt innan det exploderar?

O var fan e Harry Potter när man behöver honom....ska fan hoppa av min enhörning o ge honom en flaud nackalusing  

Önskar jag vore Harry Potter! Punkt!

Det kommer över mig....varesig jag vill eller ej....tankarna.....de hemska, de mest förfärliga..... att JAG inte finns här en dag för mina närmsta, ffa min son.

Det fanns en tid då den möjligheten var möjlig. Den möjligheten tillintetgjorde mig. Både vad gällde min son och make, och naturligtvis resterande familj.
Jag hade TUR. Jag är tillhör "statistiken", som överlever....även omgång 2.

TACK!!!

Det har hänt av o till att jag fått till mig att jag "haft tur".....jo tack.  Jag vet. Tro mig. Jag vet!

Många säger sig känna mig. Det vet hur jag är...."du e ju du, Katta..du klarar allt".... eller annat liknande. Men NÄÄÄÄÄ, ni har fantamig inte en aning.

Vet ni.

Jag är en kvinna, som gift sig med en man som orkar och klarar av att hantera hur jag är och hur jag mår.....oavsett tillstånd. Ni som vill passa på att skämta, gör det nu, för det är er enda chans.

Jag har haft turen att träffa min själsfrände. Nä, han är på långa vägar inte perfekt och vi har gått igenom våra kamper (fler än ni tror och någonsin kommer förstå)..
I år firade vi 15-årig bröllopsdag. Förlåt men jag vet inte var tiden tagit vägen! Vi har en fantastiskt begåvad, vacker och helt underbar son som i år fyller 13. Det var inte utan hjälp vi FICK honom. Han är en gåva. Till oss och som någon en gång sa, en gåva till omvärlden....för den han kommer ge och åstadkomma mer än någon annan. Tack!

Som psyksyrra har jag arbetat mkt med PTSD, posttraumatiskstresssyndrom. Att det skulle (ev) drabba mig hade jag aldrig trott.
Jag drabbades av kraftig fatigue efter min cancer.
Har hört att det även visas att cancerpatienter uppvisar symptom av PTSD, vilket när jag tänker efter inte är så konstigt.

Maken min säger att han märker när jag mår dåligt för att jag fått ett cancerbesked från någon nära. Jag tycker jag är som "vanligt".....
Han säger jag blir mer inåtvänd, drar mig tillbaka och vill inte prata. Jag säga att jag inte kan....jag"har inget att säga".
Sanningen är den är att jag inte VET vad jag ska säga.

Hur beskriver man något man själv knappt greppar?
Hur berättar man för sin livskamrat att ens värsta mardröm blivit sann för någon annan och just JAG haft turen att slippa? Slippa se alla mina uppgjorda planer gör min egen begravning. Slippa möta det värsta ödet någonsin.....behöva säga adjö till sitt enda barn, till sin make, föräldrar, syskon och syskonbarn med föräldrar samt svärföräldrar.
Ni kan inte ana hur många ggr jag visualiserat min egen begravning. Alla sömnlösa nätter jag legat och våndats över att ev inte få vara med "di mina". Kommer där ens någon till min begravning utan mina närmsta?

Jag har gått i KBT av olika anledningar, och en av slutsatserna var att cancer (oavsett art) faktiskt kan frambringa reaktioner liknande PTSD.
Något jag måste jag erkänna jag märkt. Varje gång jag hör att någon i min närhet eller i liknande livssituation som jag drabbas faller jag ihop. Jag vill inte, men kroppen lyder inte" 
Jag typ "stannar upp" i sinnet.

Allt kommer tillbaka. 
Alla demoner, alla destruktiva tankar, allt ont.....

Vet ni att jag faktiskt planerat hela min begravning i förväg så min make inte skulle behöva oroa sig? Sjukt eller medmänskligt?

Anledningen till inlägget är väl att för snart en månad sedan fick jag reda på att att en mkt nära väns bror somnade in till följd av en hjärntumör. Jag hade den stora äran att efter hans önskemål sjunga Oh Happy Day på hans bröllop, vilket jag också gjorde.
Hans syster är en av mina äldsta vänner. Vi hörs inte varje dag men när vi gör det känns det som "typ igår.."
Demonerna kommer upp direkt.....jag kramas och säger vad som krävs sen åker jag hem och faller ihop sen när jag kommer hem.....

Det kunde varit JAG! Det kunde varit jag!
Det kunde varit maken som stått där och planerat min begravning.........fy (förlåt) FUCKING FAAAAN för CANCER!!!

Hur mkt ska man behöva orka med som människa? Jag önskar fan jag vore Harry självaste Potter så jag kunde fördriva de jävla demonerna dit de hör hemma!

Fuck cancer. Punkt!

Buzzningsdags!

Buzzningsdags! Denna gången från Odence Marcipan och choklolade. I'm in heaven! 

To be continued.....

Kolla mitt Instagram Soulsister76

Vill du liksom jag bli Buzzador och kostnadsfritt prova olika produkter klicka på länken till höger.

Äggstra Glad Påsk på Er!

Då var det dags igen....fram med ägg, fjädrar och kycklingar. Som ni vet är jag uppvuxen med en mix av en svensk och polsk påsk. En härlig mix om ni frågar mig. I Polen säger man inte Glad Påsk utan smacznego jajka. Det betyder rakt av smakligt ägg.

Nu följer vi förvisso bara vissa polska traditioner som att delta i matvälsignelsen på påskafton och när vi får chansen skvätta ner någon med vatten på annandagen till Śmingus Dyngus. I Polen brukar detta urarta till rena vattenkrig.....det där med fasta håller vi typ inte alls på....

I år kommer vi kombinera påskfirandet med mina föräldrars 40-åriga bröllopsdag. Rubinbröllop!
Jag hoppas Ni alla får en fin och glad påsk, oavsett ni firar den som vi eller på ert eget vis. Är ni lediga så njut! Jobbar ni hoppas jag det blir bra och tack för att ni fortsätter hålla landet "igång....". Jag jobbar ju inte längre röda dagar vilket är en lyx bara det!

Så Glad Påsk på Er!
Kram från mig och de mina