Detta inlägg har legat som utkast ett tag.
Har inte klarat av att publicera det förrän nu. Pysan har bloggat liknande tankar som jag idag. Hon fick mig våga publicera dessa tankar.
Försöker så gott jag kan, förtränga faktumet att jag har en sjuksom som kan ha dödlig utgång. Prognosen är bättre än andra cancerformer. Men risken finns.
En krass verklighet.
Såg en film härrom kvällen, om en kvinna som av misstag fick en dödlig diagnos med prognosen att hon hade max 3 veckor kvar att leva. Denna kvinna hade hela sitt liv levt livet "som det förväntades". Hon ändrade det tvärt, gjorde allt hon drömt om. Hon fick sen turligt nog besked om att hon feldiagnostiserats. Men hon lärde sig något denna erfarenhet och fortsatte leva varje dag som om det vore hennes sista.
Så varför ägnar jag tid på att vara sur på maken? Tillåta mig att irritera mig på verkligen SMÅ saker. Varför tar jag inte tag i saker och ting utan skjuter upp dem på framtiden? Tänk om jag inte har någon framtid?
Ska man vänta in nyårslöftet eller sätta igång redan idag? Leva varje dag som om det vore den sista.
Många säger till mig att "du hanterar detta så bra" "du inger sådant lugn, man kan inte tro du har cancer" "du är så duktig". Ingen vet att jag ofta gråter mig till sömns. Ingen vet att jag ofta kan börja gråta utan anledning, bara någon fäller en kommentar....spelar ingen roll vilken....Det är min krassa verklighet.
