Min son blir 4 år nu på julafton. 4 år, jag kan inte fatta var tiden tagit vägen. Jag kan komma på mig själv att bara sitta och titta på honom, beundra honom och känna mig så oerhört stolt. Kanske inte mer eller mindre än andra föräldrar. Däremot har jag och min man en lite längre och tuffare resa bakom oss innan vi fick förmånen att få hjälp för att få vår son.
Maken och jag gifte oss sommaren 2000, båda har alltid velat ha en stor familj. 4 barn var planen. 4 barn.... 2001 kom chocken...."ni kan inte få barn tillsammans på naturlig väg, har ni övervägt att adoptera"? Pang! Allt bara rasade.
För att göra en lång historia kort, så fick vi efter många undersökningar och remisser hit och dit hjälp med att komma på väntelista till IVF behandling. Vi skulle få hjälp att bli gravida. Oavsett vem det är fel på, så behandlas kvinnan....kvinnan pumpas full med hormoner i form av spray, piller och injektioner. Jag har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.
Visst är det värt det, ingen tvekan om det!
Vi blev gravida efter första försöket, men lyckan varade inte så länge, en bilolycka (blev påkörd bakifrån) och en var missfallet ett faktum.
Försök nr 2 blev vår älskade son.
Under graviditeten mådde jag som en drottning. Citroner åt jag på löpande band och leverpastej (mår illa bara jag tänker på det....fy!!!).
Allt fortlöpte som det skulle. Vi fick i v 18 reda på att det lilla efterlångtade livet var en påg, en liten Alexander. Jag hade haft det på känn hela tiden så namnet var redan klart :)
Eftersom jag jobbar inom den slutna psykvården fick jag snabbt beviljat havandeskapspenning och såg fram emot att få varva ner hemma innan det var dags för lilleman att komma.
Enda besväret under min graviditet var att jag drabbades av carpaltunnelsyndrom i 7:e månaden, blev dåligt hjälpt av skenor, men det hann aldrig bli prat om operation....
Jag gick på havandeskapsledighet på lille julafton. Wow, så mysigt. Maken skämtade om att jag på julafton skulle sitta med en skål gröt på magen och i princip skyffla i mig....eller hur.
Jag var nu i v 34+. Julaftons morgon, mådde lite dåligt. Kunde inte sätta fingret på vad det var, så vi bestämde oss för att gå upp lite tidigare, äta lite frulle och sen skulle vi börja fixa inför julen, vi skulle ju ha hela släkten på middag.
Kl 08,10 går vattnet tillsammans med en kraftig blödning och denna gravid kvinna får total panik! Blod över allt. Maken som fallit in i nått lugnt tillstång (som tur är) gick och hämtade min journal, gav mig mina hängslebyxor och efter ett snabbt samtal till KK åkte vi snabbt in till sjukhuset. Kallt, snö över allt och jag har panik!
Efter 10 minuter inne på KK meddelas jag lugnt av en äldre barnmorska: Din moderkaka har lossnat, du ska bli mamma nu.
Vet ni va denna svensk/polska kvinna säger? "Nä du, jag har ett julfirande att ta hand om, jag har gömt julskinkan i grovköket och mamma kanske dukar med fel porslin...." Fattar ni?! Maken blängde på mig och tvingade på mig op-kläder.
Va fan....jag kan inte bli mamma nu...det ska ja bli den 12:e februari....inte nu! DET ÄR FÖR FAN JULAFTON!!!!
40 minuter senare är vår ängel född, han kom direkt i kuvös och fick hjälp att andras med c-pap.
Jag har inget minne av något mer än att op-sköterskan förvånandsvärt nog hade grön maskara som matchade hennes munskydd. Det var INTE modernt då....och jag var livrädd...o det är det enda jag kommer ihåg....
Nästa minne är smärta, fy bubblan....akut kejsarsnitt....GE MIG MEDICIN!
Att jag fått se min son nere på neonatal några timmar senare finns inte i mitt huvud, jag har det på video. Att maken kom till BB med julklappar har jag heller inget minne av....det enda jag minns är att 2 käcka barnmorskor kommer in och tvingar upp mig ur sängen. Jag höll på att svimma av smärtan. 2 steg sen klarade jag inte mer. "Det är för ditt eget bästa...." No shit Sherlock....mer jag skiter i just nu....
Jag sov inget den natten, låg mest och grät, ville hem till maken. Att jag blivit mamma fattade jag inte. Den nyheten uppdagades för mig på juldags morgon. Då kommer en söt undersköterska in med en bricka. På den står en flagga och fina blå servetter är vikta. Grattis, du har blivit mamma!
"Va snackar du om....vem? Jag?" Smärta...förvirring....
jag drog min kateter och mitt dropp (ja va fan,...jag är ju sjuksköterska). Här kan jag inte vara kvar... jag vill hem. Jag bad om att få bli utskriven....då blev jag snällt informerad om att vårdtiden för kejsarsnitt är minst 6 dygn och i mitt fall kanske längre under rådande omständigheter när min son är så sjuk.... "Va? E han sjuk...."....
Allt bara snurrade och jag blev arg. Med gråten i halsen krävde jag få dit tjänstgörande barnmorska, när jag väl kommit ur sängen ställde jag henne mot väggen och frågade om jag var inlagd på tvång....(så som många av mina patienter är)...hon tittade frågande på mig och skakade på huvudet. Sen sa hon med sin erfarna stämma...."du får i alla fall vänta tills doktorn kommer och det gör han inte förrän efter frukost så ta och ät lite först".
"Jaha....där fick hon så hon teg" tänkte jag.....eller var det jag som fick svar på tal??
Efter en liten genomgång om hur man skulle bröstpumpa, vad man skulle tänka på efter ett k-sitt fick jag triumferande gå där ifrån, rätt ner på neonatal. Till MIN SON. Eller Gosse Karlsson som han kallades.
Där låg han, liten 1670 gr och såg ut som en mager docka.
För att göra ännu en lång historia kort så låg han i kuvös i 1½ vecka, sen i värmebädd. C-papen ville han inte ha på sig, drog konstant bort den,
Sonden vi matade honom med åkte också några ggr/dag....envis rackare.
Min mjölk kom igång snabbt och räckte både till honom och till en del andra. Shit....Skånemejerier hade hittat en ny prisvinnande mjölk ko! Herre gud vad jag "producerade" mjölk! 100 kr/liter får man om man donerar.....GULD!
Efter 4 veckors vårdtid från 6 på morgonen till sena kvällar på underbara neonatal fick vi komma hem. Nu ammade sonen som han skulle och syresättningen var kanon. Järnvärdet var lite lågt så vi fick med oss lite medicin hem.
Vilken lycka att få hem honom, sitta hemma, i lugn och ro. Utan apparater som pep (som varit vår trygghet under många veckor). Bara vi 3... lycka!
Som sagt han blir 4 nu.....shit! 4 bast! Från vår lille lille kille till en 4 åring på 15 kilo och lång som sin pappa. Han ska bli Pirat när han blir stor, eller snickare som morfar och Byggare Bob. PÅ frågan va pappa jobbar med säger han bestämt: DATA. Vad jobbar din mamma med då? Sjuksköteska e lite svårt att säga...".mamma e fef..".(Chef)....haha. UNDERBART!
Förtidigt födda IVF barn är lika trotsiga som andra barn, lika skrikiga och lika envisa. Förtidigt födda IVF barn är lika roliga, lika påhittiga och fantasifulla som andra barn.
Om möjligt är föräldrar till förtidigt födda IVF barn ännu mer tacksamma för sina barn än andra föräldrar. Om möjligt....inte vet jag.
Det jag vet är att sonen snart blir 4..... och han har önskat sig ett Pirat klas. Han ska vara kapten och Mathilda (hans bästis) ska vara Pirat prinsessa.
O vet ni va....det ska han få!
