Man tror man bearbetar tankar och känslor, tror att man kan gå vidare i livet. Att ångesten över framtiden läggs till ro, tillsammans med de ologiska men skrämmande tankarna på att inte finnas kvar på jordlivet med sina nära och kära. Så förlorar ännu en syster kampen mot den jävla sjukdomen och allt blommar upp igen tillsammans med sorgen över en kollega. Det kommer så nära, blir så verkligt igen. Tankar som "Det kunde varit jag" "Tänk om jag står på tur, jag har ju trots allt vara sjuk ett flertal ggr sedan mitt insjuknande 2006".
Kommer jag få se min son växa upp? Kommer mina anhöriga behöva delta i min begravning? Kommer min son bli moderlös och min älskade make änkling?
Tankarna är många och ångestladdande.
Kan inte sova om nätterna, ligger mest och vänder och vrider på mig. Migränen kommer som ett brev på posten. Tar min spray och väntar på lindring. Den infinner sig efter en timme, men den stora tröttheten finns kvar.
Så här ska det väl inte behöva vara? Jag är ju frisk! Jag mår ju bra! Jag är ju annars pigg, glad och tycker livet är på topp! Varför nu? Varför alls?
Detta i sin tur gör att minsta lilla yttre stress eller press känns övermäktig. Hjärnan kan liksom inte processa mer.......min toleransnivå är inte vad den borde vara. Musten går ur mig för minsta lilla.
Var rädda om era nära och kära, berätta för dem hur mkt ni älskar dem. Hur mkt de betyder för er. Vänta inte, för du vet inte hur morgondagen kommer bli och om du då får chansen.
Visar inlägg med etikett ångest. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ångest. Visa alla inlägg
torsdag 18 februari 2010
tisdag 16 september 2008
Alla hanterar vi vår ångest på olika sätt
Det där med ångest.....har tänkt mkt på det de senaste dagarna. Förra gången jag blev sjuk, vilket var för drygt 2 år sedan grät jag mkt. Jag grät så mkt att jag knappt kunde andas.
I vissa stunder kunde jag knappt se på tv för oron malde i kroppen. Maken och jag pratade massor, jag hade även stöd av en person som inte längre finns in mitt liv. Detta räddade mig många gånger.
Det som också hjälpte var att jag började blogga. På den tiden bloggade jag på aftonbladet och fick där kontakt med många andra bröstsystrar. Personer som förstod vad jag gick igenom. Som förstod rädslan av att våga hoppas, rädslan för att inte få ha en framtid, rädslan av att inte se sitt barn växa upp, rädsla rädsla rädsla......De förstod för de upplevde samma känslor, känslor som kom i stormar och sedan dalade....Det var som en berg-och dalbana stundtals.
På något sätt är det lättare att hantera sådana svallande känslor. Då har man något att ta på.
Nu känner jag mig mer tom.....precis som att jag orkar inte gå igenom allt det där en gång till....eller kanske för att jag redan bearbetat rädslan av jag har en sjukdom man kan dö av.
Just nu känner jag bara att jag vill få operationen överstökad. Få bort cancerhelvetet ur min kropp. Ge mig cyto o strålning så jag blir kvitt eländet. Jag är inte rädd för att bli av med brösten eller tappa håret. Det går att åtgärda på annat sätt. Få bara bort skiten!
Den här gången har jag inte gråtit lika mkt, jag är inte lika hysterisk om man nu ska uttrycka det så. Jag försöker avleda mig själv så mkt som möjligt. Allt för att inte tänka så mkt på vad som KAN hända.
Så det som har blivit min terapi på allvar är scrapbooking.
Jag gör mest scrapcards och är stämpeltokig, men allt för att focusera på annat. Det funkar för det mesta.
Maken och jag pratar inte lika mkt om det denna gången, tror båda känner vi har sagt allt redan. Visst pratar vi, men det är på ett annat sätt. Vi vet båda vad som komma skall, det känns tryggt. Det är värre med ovisshet.
Många säger till mig att jag är så lugn inför detta....och att det beror på att jag är så stark. Jag brukar titta oförstående på dem. Jag känner mig inte stark. Jag väljer bara att inte bryta ihop offentligt.... ett ångestsammanbrott är inget man visar upp offentligt...inte i min värld i alla fall. Det är ingen vacker syn när svetten och saliven rinner, illamåendet står en upp i halsen och man kan knappt andas. Hela jag bara skakar.
Men det är bara att bryta ihop och gå vidare. Jag måste, för min egen skull, för mina pågars skull. Det är det viktigaste av allt! För mina pågars skull.
Så man skulle kanske lansera scrapbboking som en alternativ metod för ångesthantering? Den e fan så mkt dyrare än samtalsterapi eller piller...det vill jag lova!
Ps: snart är det oktober, glöm inte att köpa rosa bandet! Ds
I vissa stunder kunde jag knappt se på tv för oron malde i kroppen. Maken och jag pratade massor, jag hade även stöd av en person som inte längre finns in mitt liv. Detta räddade mig många gånger.
Det som också hjälpte var att jag började blogga. På den tiden bloggade jag på aftonbladet och fick där kontakt med många andra bröstsystrar. Personer som förstod vad jag gick igenom. Som förstod rädslan av att våga hoppas, rädslan för att inte få ha en framtid, rädslan av att inte se sitt barn växa upp, rädsla rädsla rädsla......De förstod för de upplevde samma känslor, känslor som kom i stormar och sedan dalade....Det var som en berg-och dalbana stundtals.
På något sätt är det lättare att hantera sådana svallande känslor. Då har man något att ta på.
Nu känner jag mig mer tom.....precis som att jag orkar inte gå igenom allt det där en gång till....eller kanske för att jag redan bearbetat rädslan av jag har en sjukdom man kan dö av.
Just nu känner jag bara att jag vill få operationen överstökad. Få bort cancerhelvetet ur min kropp. Ge mig cyto o strålning så jag blir kvitt eländet. Jag är inte rädd för att bli av med brösten eller tappa håret. Det går att åtgärda på annat sätt. Få bara bort skiten!
Den här gången har jag inte gråtit lika mkt, jag är inte lika hysterisk om man nu ska uttrycka det så. Jag försöker avleda mig själv så mkt som möjligt. Allt för att inte tänka så mkt på vad som KAN hända.
Så det som har blivit min terapi på allvar är scrapbooking.
Jag gör mest scrapcards och är stämpeltokig, men allt för att focusera på annat. Det funkar för det mesta.
Maken och jag pratar inte lika mkt om det denna gången, tror båda känner vi har sagt allt redan. Visst pratar vi, men det är på ett annat sätt. Vi vet båda vad som komma skall, det känns tryggt. Det är värre med ovisshet.
Många säger till mig att jag är så lugn inför detta....och att det beror på att jag är så stark. Jag brukar titta oförstående på dem. Jag känner mig inte stark. Jag väljer bara att inte bryta ihop offentligt.... ett ångestsammanbrott är inget man visar upp offentligt...inte i min värld i alla fall. Det är ingen vacker syn när svetten och saliven rinner, illamåendet står en upp i halsen och man kan knappt andas. Hela jag bara skakar.
Men det är bara att bryta ihop och gå vidare. Jag måste, för min egen skull, för mina pågars skull. Det är det viktigaste av allt! För mina pågars skull.
Så man skulle kanske lansera scrapbboking som en alternativ metod för ångesthantering? Den e fan så mkt dyrare än samtalsterapi eller piller...det vill jag lova!
Ps: snart är det oktober, glöm inte att köpa rosa bandet! Ds
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
LinkWithin
