Brandmän och vårdpersonal mot rasism!

Våga stå upp Du med!

Ser man snubbeltråden så kan man unvika att snubbla

Barn med Adhd eller Add är som alla andra barn. De har svårigheter på olika sätt, precis som alla andra barn. Vissa behöver glasögon, andra hörapparat. Vissa har dyslexi, diabetes eller allergier. Andra svårt med matte eller skriva uppsats. Alla har styrkor och svagheter.

Ingen är bättre eller sämre. Som förälder till ett eller flera barn vet du att alla barn har olika personligheter, olika egenskaper som gör just det barnet unikt.
Barn med Adhd är inte lika, de beter sig inte lika dant och har även olika svårigheter och i det olika svårighetsgrader och inom detta svårigheter av olika karaktär.

Vi väljer att fokusera på vår sons styrkor inte svagheter men ändå stärka upp där det behövs. Det handlar mkt om att stärka självkänslan och självbilden. Men det är svårt, för ett eller några dumma ord från "polarna" i skolan o mkt av det jobb vi lägger ner här hemma är raserat.

Som förälder känner man sig alltid otillräcklig. Som förälder till ett barn med funktionssvårigheter är denna känsla ännu större. Man måste tillåta men vill alltid skydda.
Man VET att man måste släppa taget, men kan inte för man vill skona.

Hur man än gör har man häcken bak........det är det enda som är säkert.
Men visst, ser man snubbeltråden är det lättare att inte snubbla...............

Barn kan va så jävla lea

För er norr om gränsen från Skåne så innebär lea elaka.....

Barn kan verkligen va lea mot varandra. Både fysiskt, de gruffar, slåss o har sig. Men även psykiskt. Ord sårar och lämnar sår. Ibland kan de lätt borstas av men oftast inte utan även de lämnar sår. Ibland ytliga som läker lätt, ibland djupa som sårar för livet.
Mobbing är ett problem som berör ALLA. Vare sig det rör ett barn eller en vuxen. Alla. Vi har ALLA ett ansvar! Det är ett samhällsproblem och finns på många nivåer.
För att komma åt problemet krävs det engagemang och att vi slutar blunda och låtsas som att problemet inte existerar. För det gör det.
Engagemang kräver dock mod och att någon vågar slå näven i bordet och sluta acceptera det som händer.
Det är allt från kränkningar, trakasserier och diskriminering. Alla har en rätt att känna sin jämlika och ha någon typ av samhörighet. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut.
Särskilt för barn. Särskilt för barn med funktionsnedsättningar eller särskilda behov. Både som "syns utåt" men även som inte syns vid första anblick.
Jag skriver detta inlägg för att det drabbat min familj och för att jag sedan barnsben stått upp för dem som blivit drabbade (och därmed också fått sitta av några timmar hos tillsynsläraren för att jag "klått upp" mobbarna......o NEJ våld är inte rätt lösning, men det var min som barn/ungdom).

Att ens klass"kamrater" får en att känna sig annorlunda för att man är smart, att man duger i vissa situationer när de kan dra nytta av en men sen i andra stunden välja dig sist på gympan....vad tror du det gör med ett barns självkänsla och självbild?
Att som mamma få frågan "mamma, varför duger jag inte som jag är? Är det för att jag har adhd?" gör att ens modershjärta går itu.
Vi har gång på gång försökt stärka vår son o fokusera på sina styrkor. Eftersom han har så mkt energi orkar han springa mkt längre än sina kamrater, han är en supersmidig och snabb simmare och dessutom supersmart ffa i allt vad gäller matte, fysik och kemi. Men precis som Stålmannen är känslig mot kryptonit har sonen också sina svagheter, han är känslig för ljud och stök. Han har svårt att läsa av vissa sociala signaler, ffa de outtalade som vissa tar för givet.
Har inte svårare att sitta still än andra 11-12-åriga killar. Inte heller är han mer eller mindre trotsig än vad som ingår i en vad som anses vara normal utveckling enligt normen.
Men det är kul som klass"kamrat" att trissa genom att kalla honom adhd-unge eller skrika honom i örat, för de vet han är ljudkänslig och sen se hur starkt han reagerar. Lärarna (om man har tur att någon sådan är i närheten) ser/hör endast sonens utbrott och vem får skulden?
Lätt, han har ju adhd.

Jag är så jävla trött på all okunskap och alla fördomar kring dessa neuropsykiatriska diagnoser. Jag är så trött på att pedagogerna inte har/får utbildning i ett så vanligt förekommande funktionshinder.
Ja menar om vi liknar adhd vid en syn eller hörselnedsättning....vad är skillnaden? Ge ett barn glasögon eller hörapparat och han/hon kan fungera som andra barn, men under förutsättning att det är lugn och ro i klassen, att läraren skriver tydligt på tavlan och att rätt hjälpmedel finns till hands när det behövs.

Min son ska inte behöva känna att han inte är normal eftersom han inte beter sig som "standardutvecklade" barn. Hans IQ ligger långt över hans klasskamraters (enligt senaste testningen), men det spelar ingen roll för får han inte lugn och ro underpresterar han ändå i skolan för att förutsättningarna runt omkring honom är inte gynnsamma. 
Be en simmare träna inför ett OS utan att hoppa i vattnet.....så ser vi hur många världsrekord hon/han slår.

Acceptansen på skolan för vad som är okej och inte verkar blir högre och högre. Reagerar någon ens på det som vi skulle tappat hakan för när vi gick i skolan? Knuffar i korridoren, att alltid bli sist vald på gympan eller till grupparbeten. Att frysas ute från lekar på rasterna eller att aldrig bli bjuden på kalas - särskilt när man vet att alla andra i klassen blivit det.
Vem reagerar?
JAG gör det! Friends gör det! Och jag hoppas DU gör det!

Positiv självbild och självkänsla

Ge dig själv en kyss i spegeln, varje morgon....

Bjuder på ett leende så här på tisdagsmorgonen.....

Dagens sanning....så här i början på veckan

Det var inte igår precis.....

Bloggandet har fått ligga lågt ett tag, eller rättare sagt på is. Ett tag tog jag bort bloggen, men ångrade mig. Den står ju för något. Har bloggat sedan 2006 och bloggandes innehåll och faser har varierat med åren.
Den senaste tiden har jag inte mått bra. Kroppen fungerar inte som den ska med avvikande prover av bla Hb, B12 och albumin. Orken har varit kass liksom koncentrationen.
Efter många turer på VC, medicinjusteringar hit och dit, försök till att träna mig pigg osv, lyckades jag tjata till mig en remiss för utredning.
I fredags genomgick jag både gastro- och koloskoskopi. En mkt obehaglig upplevelse. Inte nog med att jag ser ut som en nåldyna efteråt, kroppen är trött, mör och blå. Blev sövd eftersom jag fick panik när de skulle försöka få ner slangen i halsen.
Laxeringen dagen innan var heller ingen hit, fy faaaaan. Har aldrig känt mig så matt....o utrensad. Hade hoppats några kg skulle försvinna på kuppen, men glömde väga mig innan jag åkte ;)

Nu inväntar jag provsvar. Fick även träffa en jättegullig dietist för att få hjälp att maximera mitt näringsintag de närmsta veckorna. Jag (och alla som känner mig) VET att jag sköter min kost, men jag tar emot all hjälp jag kan få och kan jag göra vissa förändringar som hjälper mig må bättre och orka mer gör jag det mer än gärna.
Får inte träna mer än PW heller under de närmsta veckorna, och då max 1 timme/dag. Det blir inga problem, för jag orkar inte träna, men PW med hunden är både skönt och ett "måste".

Vårsolen har även kommit till Malmö, men jag tillbringar helgen hemma och blir ompysslad av mina boys och värmd av Primadonnan.

Önskar Er alla en underbar söndag