Sidor

torsdag 28 februari 2013

MMftM dag 158: lyx

vardagslyx är en god kopp kaffe och svärmors hemmagjorda biscotti med hasselnötter och aprikoser

MMftM dag 157: hudvård

jag älskar hudvård och makeup! Här testar jag den omtalade ansiktsmasken som sägs suga ut alla pormaskar

tisdag 26 februari 2013

måndag 25 februari 2013

MMftM dag 155: värme

maken och sonen älskar värmen från vår bastu, själv tycker jag det gör ont i näsa att andas in så varm luft…

söndag 24 februari 2013

MMftM dag 154: kreativitet

en del av vad jag producerar genom min kreativitet hittar man på min FB sida Soulsister Design

Det börjar sjunka in....det här med att vara "frisk"

Det tar tid att smälta, det man längtat efter i 6½ eller nästan 7 år.....att jag är "frisk".
En lättnad, en glädje och enormt lycka men faktiskt också rädsla. Konstigt eller inte? För tänk om det händer igen? Det finns ju inga garantier.
Alla dessa tankar har snurrat runt i skallen på mig sedan den 4 februari, denna underbara dag som för alltid kommer vara speciell.

Jag tror man måste låta hela känsloregistret spelas ut för att bli av med det och inte kapsla in det, för då vet man inte hur det yttrar sig när det väl väljer att "pysa ut".
Mitt favorit ordspråk är ju kanske som bekant "bryt ihop och gå vidare". Så det har gått upp och ner för mig under veckorna som gått, dels pga andra omständigheter, men framför allt för att jag behöver analysera och bearbeta saker och ting i omgångar. Framför allt detta  - något som upptagit min och familjens tid och energi sedan 2006.

Jag ser ljust på framtiden och tänker naturligtvis inte gå runt och oroa mig för att jag kan bli sjuk igen.
Men med facit i hand är det för mig extra viktigt att varje månad undersöka brösten, stå på mig att få bli kallad på mammografi i alla fall 1 gång/år "trots" min ringa ålder i sammanhanget osv.
Det handlar om sunt förnuft och att faktiskt tänka preventivt. Allt annat vore dumt och naivt.

Jag kommer på mig själv med att gå igenom åren som gått. Om hur jag faktiskt suttit och planerat min egen begravning, för att underlätta för min man, son och närmsta anhöriga. Om hur jag gråtit floder för allt hår jag tappat, hur jag svullnat upp som en flodhäst av all kortison jag fick i mig under en period och om rädslan av att ev inte få se mitt enda barn börja skolan. Så sitter jag här nu, men en kille på 10 bast som börjat 4:e klass! Fattar ni så häftigt?!

För en sådär 4 år sedan var det någon som sa "ja men allt händer ju utav en anledning, det finns ju en mening med allt som sker - även om vi för stunden inte kan se eller förstå det". Jo men tjena! Eller hur?! Jag höll på att gå upp i atomer vid den kommentaren. För va fan är det för mening med cancer?!
Men sen har jag funderat (som jag gör....) och det ligger nog en del i det. För hade jag inte blivit sjuk som jag blev hade jag inte varit den jag är idag. Dels med de erfarenheter jag gjort, både på gott och ont.
Jag har lärt mig att stanna upp, reflektera mer och inte ta varken personer eller saker och ting för givet. Bagateller är inte det som upptar min energi, och visst händer det fortfarande att vi här hemma kan smågnabbas om småsaker, vem gör inte det? Men det är inte hela världen längre, det finns mkt större och viktigare saker och fokusera på.
Vänner som jag trodde skulle vara för alltid, har under resans gång visat sitt rätta ansikte. För när jag i början var tvungen att säga nej till dem och sedermera lärde mig säga nej, insåg jag att de inte var mkt att hålla i när åskan gick. Det passade så länge jag ställde upp till 510% som jag alltid hade gjort, men det gällde inte när rollerna var omvända. Däremot var det andra som "steppade upp" och visade sig vara otroliga juveler och som har en helt annan roll i våra liv idag än de hade innan jag blev sjuk.

Jag skulle kunna skriva en roman i 5 delar om ångestens alla ansikten och faser. Men också om hur det är att komma ut stärkt på andra sidan. Om hur det är att ligga i fosterställning och gråta tills man inte får luft för att sen bli vaggad till sömns av sin make och vakna dagen efter fullständigt tom och dränerad på allt vad energi och ork heter. Om hur viktigt det är med anhöriga och vänner som vågar stå pall för alla känslomässiga stormar som viner inom en och som förstår, förlåter och ibland faktiskt förbiser eller har modet att säga STOPP när ens beteende frångår det som för mig annars är det normala.
Om hur viktigt det är att våga prata om för andra hur man mår och känner - så att de kan försöka få en förståelse, inte för hur jag känner men för hur jag/vi har det. För om inte jag berättar, hur ska de då veta?
Och genom att berätta, inte allt men delar, så både ventilerar man lite av det som tynger eller glädjer men också bearbetar det sakta men säkert. OCH....inte minst, min resa har hjälpt andra i samma sits eller som känner andra som går igenom den.....och kan jag ge dem hopp, bekräftelse eller råd gör jag det mer än gärna.

Att faktiskt VÄLJA att inte vara ledsen och bitter över alla extra kilon jag drog på mig under både behandlingar, fatigue-faser och deppighetsperioder med tröstätande var varken lätt eller självklart. Att VÄLJA att se alla ärren på min kropp som vägmärken i mitt liv och erfarenheter i sig är något jag än idag jobbar med. Den resan tror jag inte är över på långa vägar än, men så länge den går framåt är jag nöjd.

Det är okej att ta några steg bak och kanske stå still där ett tag, bara man inte fastnar utan går framåt igen. Ibland går det sakta och ibland fort av bara tusan. Så är det....upp o ner, fram och tillbaka. Ibland tom några sidospår. Men vad gör det? Allt är erfarenheter och erfarenheter är något vi alla kan välja om de ska berika oss eller hålla oss tillbaka. Själv väljer jag det förstnämnda.

För vet ni vad? Jag heter Katarina, jag har 36½ års erfarenheter i min ryggsäck och den 4 februari i år blev jag friskförklarad från min bröstcancer!

lördag 23 februari 2013

MMftM dag 153: terapi

att gå ut med Primadonnan är bra terapi när det e lite mkt o jag är i behov av att rensa skallen

Ps: borde väl ha skrivit att bloggen är min terapi, det var ju därför jag började blogga 2006. Träning är terapi för både kropp o själ, scrapbooking är också terapeutiskt… jag skulle gjort detta ord till ett collage! Ds

Med Mobilen fram till Maj vecka 23


fredag 22 februari 2013

MMftM dag 152: energi

gott med energi-späckad kvällsfika: keso (såklart!) och frukter o bär

torsdag 21 februari 2013

MMftM dag 151: film

här hemma ser vi mycket på film, senaste favoriten är via Netflix

onsdag 20 februari 2013

MMftM dag 150: mys

kvällsMYS med maken: surdegsbröd, handskalade räkor, ägg, kesella, citron och dill

måndag 18 februari 2013

MMftM dag 148: varmt

varmt gott kaffe på espressohouse med syrran @aleksmartinsson

söndag 17 februari 2013

torsdag 14 februari 2013

MMftM dag 144: vin

Lilla fruktlådan packad och klar till jobb; idag med vindruvor

onsdag 13 februari 2013

MMftM dag 143: kaffe

Kaffe med rätt nyans är världens bästa dryck alla kategorier - utom när det gäller vin....

tisdag 12 februari 2013

MMftM dag 142: gott

Ddet känns gott i hjärtat att få ett livstecken från @fredrikpacarlsson som är Down Under o härjar ❤

måndag 11 februari 2013

MMftM dag 141: uppdukat

uppdukat för hemmagjord pizza med hemmagjord tomatsås, kalkon, salsiccia och mozzarella samt hemmagjord pizzasallad

söndag 10 februari 2013

MMftM dag 140: symbol

denna symbol står för njutning, glädje och är ett STORT måste i mitt liv

fredag 8 februari 2013

torsdag 7 februari 2013

onsdag 6 februari 2013

MMftM dag 136: humor

Detta är avsett som humor men det ligger mycket sanning i det

måndag 4 februari 2013

söndag 3 februari 2013

MMftM dag 133: gummi

tuggummi, gummiband och suddgummi vad var jag kunde hitta hemma

fredag 1 februari 2013

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...